Jag gick med bestämda steg av bussen och ut i den friska luften. Mina steg gick dit de helst av allt ville, de vandrade ner mot Västerport, förbi JC och ganska snart var man framme. Samtidigt pratade jag med Pontus i telefonen. Jag berättade att jag var påväg hem (till min lägenhet) och att jag snart skulle ringa upp igen, eftersom jag var framme nu. (Att tillägga är att jag inte alls var påväg till min lägenhet, för er som inte hänger med.)
Jag öppnade porten försiktigt och gick in i trappuppgången. Sedan fiskade jag upp nycklarna ur väskan och vred sakta om i låset.
Där möts jag av ett mörker, men ändå ett ljus. Det var nerdragna gardiner, släkta lampor och trötta miner, men även möts jag av en glad och skuttande Chabo, en riktigt överraskad och lycklig Pontus. De trötta minerna blev snart pigga och min älskling verkligen sken upp.
Inte klokt vad kul det är att göra små överrasknings-hemresor!

Dagarna sen jag kom hem har gått alldeles för fort och imorgon bär det hem igen. (Notera hem och hem, vad som är hem och vad som är bort orkar jag nämligen inte diskutera)
Tre ynka dagar är vad jag har kvar i skolan och det ser jag som alldeles underbart... Min stackars kropp och mitt inre behöver mer vila. Och mer kärlek. Älskling, jag kommer hem till jul <3

Dags för promenad med lilla gubben Chabo och piskande blåst mot min kind. Jag ska vandra längs med vattnet och njuta av den friska luften. Jag ska klä mig varmt med tre tröjor och varma byxor. Jag ska ha halsduk, mössa och vantar. Jag ska vara instängd, men ändå så fri!
/Sophie