Jag blir så besviken. Aldrig kan det vara helt bra. Fy fan.
Imorgon ska det bli så fruktansvärt skönt att få komma till skolan igen, trots att min kropp egentligen inte pallar. Men jag måste dit, saknar alla och skrivandet. När jag slutat ska jag åka hem till Annika på Tyresö. Dit längtar jag som en tok. Äntligen en levande männsika att bolla sina tankar med. Jag är så glad att jag har så fina vänner och en sån underbar familj. Mitt liv skulle kunna vara så fruktansvärt perfekt nu egentligen. Men det är något i vägen. Och snart orkar jag inte kämpa för det längre. Orkar inte ens nämna vad det är. Vad trött jag blir. Vad ledsen jag är.
Gonatt, nu ska jag försöka sova igen.