Solen har behagat att visa sig här i Västervik nu i ett par dagar, vilket var precis vad jag önskade mig efter läkarens besked. Så både gårdagen och dagen har spenderats ute i solen och min kropp har doppats i havet några välbehövda gånger.
   Men solen gör mig trött, ännu mera trött... Och kvällarna tillbringas i sängen med feber i knoppen. Men sålänge dagarna håller sig som de ska så är jag glad. Och tacksam.

Jag är trött på tomma ord och folk som inte hör av sig på utsatt tid. Jag är trött på vara den som ska ställa upp och hjälpa, när ingenting egetligen tas emot eller ger värkan. Jag är trött på folk som ger med sig, trots att det tar emot. Jag är trött på löften som lovas, men som aldrig hålls.
   Jag är tacksam för de männsikor som bryter mot alla "måsten" och gör det som känns rätt, inte det som man borde göra. Jag är tacksam för att jag har så många underbara varelser omkring mig i min vardag, tacksam för att jag fått lära känna så många nya ansikten det senaste året och jag är  stolt över mig själv som vågat säga nej, lägg ner, lägg av, sluta, ge dig av, lämna mig ifred...Jag är stolt att jag äntligen vågat stå för mina åsikter med huvudet högt och fullkomligt struntat i om stenbumlingen träffar mina tår.
   Man mår så mycket bättre om man vågar ta konflikter istället för att bara finna sig i en plågsam situation. Så snälla, strunta i Ledins tjat om att "Gilla läget, gillalalalalaaa läget" . Du hamnar bara på för djupa hav och kommer inom sinom tid att drunkna och hittas någonstans i  vassen.

Nu blir det skönhetssömn. Imorgon väntar mer sol, lite skriverier och båtåkande. Tjipp!