Jag är trött. För trött för att tänka. För trött för att producera text. För trött för allt egenligen.
   Men lite får man väl skylla sig själv när man blir bjuden på champang och shots efter mörkrets inbrott. Det var inte alls tanken. Det är inte alls min stil att trotsa kroppen och bara ge gärnet och hänga på efter en elva timmars lång arbetsdag, men nu gjorde jag det. Och vet ni vad? Jag ångrar mig INTE. Kvällen bjöd på mängder med skratt och äventyr, så där av anledningen till att jag är en aning yr.

Det luktar grill, förmodligen grannen som förebereder middagen och vill påminna min mage om att den behöver äta något. Eller kanske är bara grannen hungrig i sin, vad vet jag?
   Men jag är mer trött än hungrig. Jag antar att det blir så när man jobbar inom resturang. Vad vill man göra på sin lediga dag som man inte riktigt hinner med annars om inte sova? Inte äta ialla fall, mat ser man ju hela dagarna.
   Hur går det då med männsikans omtalade fat-camp? undrar ni.
   Ja, ska jag vara uppriktigt ärlig så har jag inte en aning och orkar inte ha det heller. Jag är en smula omotiverad, då jag upptäckt att mina nya kläder ramlar av min kropp. Dessutom har jag varit för mycket sjuk på sisone, så jag behöver hämta andan en stund. Jag behöver njuta. Bara glassa runt. Leva. 
   Men jag har planerat att alla sjukodomar ska lämna mig och aldrig komma tillbaka. Jag ska kasta dom i en stor grön kontainer och aldrig någonsin öppna locket igen, så får de ligga där och mögla ihjäl. Det var väl en bra idé?

Nu ska jag ligga ner i soffan och bara filosofera och strunta i hela världen. Kanske vila ögonen en stund och drömma om Paris, skolstart och bokskriverier...