Ja, jag vet - Jag har varit dålig på att skriva. Men sanningen är den att orken har inte infunnit sig. Trots en inspirerande vardag så har mina fingrar strejkat. Inga onödiga skrifter har skrivits och inte några nödvändiga heller för den delen.

I går var det en hel vecka sedan som jag entrade hemstaden igen. Och i går började mitt lov "på riktigt". Så för er som kan er matematik kan enkelt räkna ut att jag har hela mitt lov denna vecka. Wow, hon har påsklov, tänker ni. Hon är ledig och kan göra vad fan hon vill, tänker ni vidare. Jo, visst kan jag det. Och sanningen är den att det är precis vad jag har gjort hela tiden fram tills idag. Bara glidit runt som den värsta glidaren och hälsat på folk till höger och vänster. Och folk har hälsat på mig med, kors i taket. Jag har fått uppleva vänskap när den är som bäst. Förra veckan kom Alex hem på påskbesök, så Elin, hon och jag hade kärt återseende med en lång fikastund på Tant Grön. Jag åt skagenråg och drack mitt kaffe medan ögonen koncentrareade sig på all information och skvaller som spreds i våra munnar. Nu är jag mer sugen än någonsin på att åka till Norge, till Oslo, till Alex. Faktum är att jag kommer göra det om bara några helger. Man måste passa på att se grannlandet när det är som bäst, tänker jag. Och dessutom har inte min kropp lämnat landet på flera år. Det är på tiden nu., det liksom rycker i lederna. De skriker efter att få gå på främmande mark, näsan vill lukta på nya saker och ögonen vill definitivt se nya vyer. Jag har en vacker bild av Norge. Undra om den är så vacker och spännande som jag anar? det är inte du som har facit i handen. Framtiden har mina svar.
  
Påskafton seglade förbi med sin nubbe i handen och skrattande mun. Det var fullt hus hemma hos mamma och pappa och en slags hemkänslan infann sig som jag inte känt på väldigt länge. Kanske var det just alla skratt som gjorde det? Var det att vinden äntligen har mojnat?
  
Jag har även fått hemkänsla på flera håll. I Pontus lägenhet är allt litet och trångt. Men det känns ändå som...hem. Alla våra möbler finns här, Pontus finns här och Chabo. Egentligen finns allt, utom Pepzi. Kanske var det därför allt kändes så samlat hemma hos mamma och pappa? För att alla fanns där, inklusive min hund?
  
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade Västervik. För det gör jag. Det ÄR vackert här och man har så fruktansvärt mycket här. Men det ÄR också skönt att ha sett andra ställen. Att fått testa sina vingar, utan någon som helst säkerhet på att de håller. Det ÄR en frihetskänsla att ha klarat av det. Att veta att man kan mer än vad man tror och att få lära känna männsikor man aldrig annars skulle fått. I maj kommer sommaren till mig och jag hoppas den har värmen med sig. För då väntar sommarstaden på mig och huvudstaden får vänta tills hösten och kylan kommer åter. Nya äventyr väntar, bara framtiden har svar.

Idag åts det skagenråg på Tant Grön. Ja, jag vet. IGEN. Men sällskapet var utbytt mot Julia och Anna. Och senare även David. Det var så mysigt att ses igen. De kommer bli tomt i sommar. Men det är väl bara till att åka några turer till Jönköping. Svårare än så är det faktiskt inte.

Under alla dagar sen jag kom hem denna gång så har jag gång på gång fått uppleva det. Med Elin, med Pontus, med Alex, med Pepzi, med Chabo, med Annika, med mamma, med pappa, med Therese, med Julia. Jag har fått uppleva något med många olika personer och vid olika tillfällen. Jag har fått uppleva vänskap när den är som bäst.

Igår var det bowling som gällde. Jag slog personligt rekord och låg bara 20 poäng ifrån pappas prestation. Ibland tror jag på Gud. Han satt nog och höll tummarna för mig. Jag tror det.

Nu blir det promenad, utan musik i öronen, men med en Chabo vid min sida. Så man ska väl inte klaga antar jag.
Chip och hej!