Chabo och jag blev lyckliga idag - solen sken och lövens alla färger beblandades med oss.
   Nu sitter jag här, med en kopp kaffe med vispad mjölk som topping. Ögonen är trötta, men inte för trötta. Dom ska snart bli pigga och hjälpa mig med att skriva ett nytt kapitel till boken.

Men tankarna är många. Börjar känna att valmöjligheterna öppnar sig inför sommaren, när skolan är slut. Då står man där igen. Precis som efter studenten. Bara gapar och undrar när nästa storm ska dra förbi. Jag ska inte ha någon storm, jag ska skapa en lummig trädgård istället, som kan stå emot stormar. Möjligheter finns det gott om. Kanske drar jag till Norge eller kanske hittar jag mig ett jobb här som man kan trivas med? Eller kanske så slår jag bara till och vinner några miljoner på lotto när jag ändå håller på? 
   Framtiden ligger precis framför våra fötter, men vi kan ändå aldrig någonsin veta om det blir som vi har tänkt. När jag säger vi, så menar jag inte jag och en till. Jag menar jag och ni, hela världen. Sluta tramsa runt, sluta jobba på ett jobb som suger, våga flytta från en kaosliknande vardag...kort och gott - våga börja om. Så jävla långt är faktiskt inte livet att man ska finna sig i något man egentligen inte önskar eller att man ska umgås med männsikor som man inte mår bra av. Det är bara ren idoti. Kom igen nu Sverige, våga ta lite risker. Våga leva ditt liv, istället för att vara sittande publik!