Cold world, cold word.

Gårdagens Sex and the City fick mig att tänka många tankar. Det är svårt att sätta ord på dem, men här kommer ett försök:

   Carrie är tillsammans med en rysk konstnär, hon är förblindad av kärlek, så där som man kan vara precis i starten av något nytt. Hon är så sprudlande glad, eller hon säger att hon är det. Kanske känner hon att hon måste vara det, förväntas vara det...så det liksom är bäst att hon är det.
   Hur som, avsnitten börjar med att hon får ryssens larmkod till lägenheten och sedan även får hon en egen nyckel. Bums börjar hon jämföra med Big. "Till Big var jag tvungen att böna och be för att få en nyckel, men nu...jag har till och med fått en badrock" 
   Carrie berättar vidare om hur välkomnad hon känner sig till ryssens hem, att han gör henne till en del av sitt. Och det är väl just det, han gör bara henne till en del av sitt. Men hon då? Vem blir kvar? När han plockat bort hennes hem, hennes hemstad och hennes jobb...vad finns kvar? 
   Om några avsnitt händer det. Carrie övertalas av ryssen att flytta ihop med han - i Paris desutom. Hon ska lämna allt. Och hon gör det, till en början.
   Hur många är det inte som offrar allt för något som bara är en jämförelseteori? Om man lever i ett sånt liv där det går ut på att se hur det var förr, när man levde med någon annan, lever man verkligen med den rätta då? Eller önskar man hela tiden tillbaka till sin egen Big
   Carrie börjar t.o.m tänka på att skaffa barn med denna trygga man. (trygga pfft) Själv har jag aldrig gillat ryssen. Han är för kall, för stel, för påklistrad. Det är lätt att se vem som bär på sanning om man tittar med skarp syn.
   Tänk om fler männsikor kunde stanna upp, lyssna till sitt inre och inte vara rädda för vad som är deras sanna känslor? Jag är så tacksam för att jag tillsist insåg, kände efter, vågade se...ja kalla vad fan du vill. Mitt förnuft är i alla fall fångat, nu kan jag både se fram och tillbaka utan att känna våndan över och tänka hundratals "om".  Jag vet var jag hör hemma och jag är på rätt plats. Hur står det till med dig? Är du på fel plats vid fel tillfälle? Eller har du hittat ditt sandkorn i öknen?
God natt mina vänner.
/Sophie

Kommentarer
Postat av: julia

Åhh Sophie! Du har så rätt i det du skriver. Tack för att du fanns och finns för att hjälpa mig att lyssna till mitt inre. Kramar om dig! JUSTE! Min svärmor ska snart till Linköping över dagen och jag tänkte hänga på och hälsa på dig. Jag återkomma med datum. Vi hörs!

2008-09-10 @ 10:14:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback