Du sitter där hemma och undrar varför jag aldrig skriver på min blogg. Du undrar om det hänt något. Du kanske rent av undrar om jag lagt ner bloggen. Så är inte fallet. Internet finns ännu inte tillgängligt i lägenheten. Så jag får hålla till godo med mobilen. Som nu. Hur som, dagarna flyter på, men inte ihop som tur är. I bland förundras jag över hur olik en dag kan vara en annan. En dag är jag och Pontus på konsert, inte vilken som tur helst... Millencolin! Nästa dag sitter jag på ett vackert fik i norrköping med Thea och utbyter diverse tankar. Och nästa sitter jag hemma i köket och dricker te och äter rostade mackor. Livet är trots allt till för att levas. Därför bär det av till Paris på torsdag morgon. Så hörs vi inte innan dess så vet ni - jag finns, jag lever och jag mår bra. / Sophie

Sist jag skrev var jag totalt omedveten om vad mina önskningar skulle bringa. Jag trallade omkring i ett känslomoln av att vilja stanna i västervik lite längre, bara för att få umgås med de individer som spelar roll. Jag önskade att den sista veckan jag skulle vara i stan skulle vara ledig tid, semestertid. Aj, vad jag önskar tillbaka det nu. Dagen efter skadades min vänstra arm, så den tvingades plåstras om med gips och nu knapras piller mot smärtan. Flytten gick bra, trots att både jag och bilen gick av. Avgasröret ramlade faktiskt av samma dag som jag. Men i väg kom vi och här är vi nu i vårt nya hem. Jag, Pontus och Chabo. Nu är det bara Pepzi som saknas, sen är jag hel igen. Jag dricker te i min rosa mugg iklädd min svartvita dc tröja ihopkrupen i soffhörnet och en värmekudde på ryggen värmer onda partier, medan värmeljus dansar på bordet. Vad gör du när hösten knackar på? / Sophie

Annika skrev en kommentar till mig igår "Jag kommer sakna dig. Nu finns du hos ingen".
   Tankarna började genast att snurra som ett änglaspel och jag vill omformulera hennes kommentar. Det gör ont i hjärtat när sådana tankar tänks. Jo visst kommer jag vara en bit ifrån alla, men de som står mig allra närmast bor under samma tak som mig ändå. Och nu menar jag inte bara Chabo och Pontus. Alla ni andra har också flyttat in i den nya lägenheten, när jag flyttar in helt så gör ni också det. Ni är välkomna när ni vill och ni finns alltid runt min hjärtetrakt och traskar runt.

Jag och Pontus var i lägenheten i går. Kartong efter kartong gapade tom och skåp mättades. Nu finns inte en endaste en kartong kvar som behövs att packas upp. Skönt, ja. Så straxt efter tolv i natt brummande vi till västevik igen och nu är det hög tid att trippa bort till jobbet.

Ha en mysig dag i regnets tecken och se på en film och tänd alla sterarinljus ni har.

En madrass, en gitarr, tre blomkrukor inklusive blommor, två lampor, en dammsugare = mitt hem för tillfället. Resten av möblemanget och prylarna befinner sig nästan 10 mil här ifrån.
   Pontus och jag slet som djur i gårdagens hetta. Innan vi åkte var jag tvungen att hoppa i sjön för lite svalkande innan bilfärden. Jag simmade omkring länge, njöt av att ha så nära till allt...nära till vattnet, stan, familjen och vännerna. För snart är jag längre bort, inte oåtkomligt långt bort, men längre ifrån. Just nu är det bara jobbet som håller mig kvar här, kunde så skulle jag flytta mig själv med, redan idag. Längtar så innerligt efter att få placera ut mina blommor på sina rätta platser, rensa upp i rabatten på uteplatsen och måla köksluckor i fina gråa toner. Jag ska laga middagar i ugn, hänga upp vackra gardiner och tända alla sovande ljus.

Idag väntar jobb och jag känner på mig att dagen kommer susa förbi som en blixt. För det är grå himmel, vilket betyder att männsikor är hungriga, vilket i sin tur betyder att de kommer till mitt jobb :)

Ha en underbar dag tillsammans.