Nu drar jag...snart.
Lägenheten ska ses för första gången då. Gissa om jag är nervös? Mja, men men...det kommer nog gå bra den här gången med. Jag hoppas det går hur bra som helst, att vi kommer trivas kalas och att allt kommer flyta på bra. Jag har sagt det innan och jag säger det igen : jag är trött på att chinesa runt och hoppas på att bo i den nya lägenheten minst ett år.
Det är drömmen, ett år i lugnan ro, utan att behöva packa fler kartonger och krasa fler glas.
Dagen har bestått av arbete på högsta nivå, trots lite kunder. Men jag och mina arbetskollegor hittar alltid på något att pyssla med. Så tiden gick inte så långsamt trots allt. Bland annat så drack jag ett thé som jag aldrig tidigare smakat: Söder. Om du inte testat det, gör det. Helt klart det godaste théet som nått mina smaklökar.
Det känns sorgligt, att lämna jobbet alltså. Om bara 9 dagar så är det tack och adjö. Det första jobbet jag känt att jag vill stanna längre på... Antar att jag får trösta mig med att skolan snart sätter igång och spär ut min tillvaro och skapar nya rutiner. Då blir det dags för nya tågresor, nya vyer att skåda och många nya texter att skriva. Om man ska sammanfatta lite: Jag är förväntansfull på vad det kommande året kan bidra med. Och självklart vad jag får möjlighet att bidra med...
Bokstäver från mitt förråd
Mycket har hänt den senaste tiden. Många nya planer smids och snart är man på språng i livet igen. Skönt. Det liksom gör mig avslappnad och nervös på samma gång. Pirrigt.
Nu går Morden i Midsomer på tv, hade sett fram emot det. Men nu känns det som bortkastad tid att se på det. Är helt ensammen hemma, eftersom Pontus är och lagar vårat åbäke till bil. Dessutom så var jag sugen på ostbågar, men käkade upp de sista chipssmulorna som gömde sig i påsen i skafferiet. Så nu mår man illa på kuppen. Ensam, omotiverad till tvn och spyfärdig. Vet inte vad det är med chips, men jag mår alltid lika dåligt när jag ätit det. Även om det bara så är de sista småsmulorna som nu tydligen. Vet inte om det sitter i hjärnan eller i munnen egentligen. Förmodligen är det väl min överkänsliga mage som klagar. Blir väl att försöka lära sig av sina matmisstag nu antar jag. Vilket innebär´: inget fett, socker, laktos eller gluten. Skitkul. Tack snälla skitmage.
Nej förlåt, ska sluta gnälla. Kan svara på en utmaning som kom från kära Molly. (molkan.wordpress.com)
Först reglerna:
* Svara på alla frågor.
* Välj ut 6 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din.
* Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen!
Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag?
1. Leta efter en bok som jag tydligen lyckats tappa bort.
2. Tvätta min bikini, eftersom både den och jag har dränkt oss i både solstrålar och vattenplask under dagen.
3. Gå en kvällspromenad och rensa tankarna.
4. Läsa i "Psykopaten"
5. Lyckas med ytterligare en god natts sömn.
Vad gjorde du för 10 år sedan?
Förmodligen satt vi på en bergsklippa, såg ut över havet och solen som snart nuddade horizonten. Vilka vi var? - Jag, Elin och våra föräldrar. Bättre sommarlov än så går inte att få.
Ställen du bott på?
Silurkroken, Västervik
Oxelvägen, Västervik
Markörgatan, Västervik
Bergsgatan, Eskilstuna
Dansbanevägen, Hägersten
Pastellgränd, Tyresö
Skolgatan, Västervik
Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
1. Åka runt i världen och upptäcka främmande kulturer
2. Skänka pengar till alla som behöver
3. Köpa en lyxbåt
4. Ta mc-kort och köpa en egen mc
5. Köpa ett lyxigt, mysigt, ombonat hem precis vid havet.
Jag utmanar:
Annika - superankan1.blogg.se
Elin - eloe.bilddagboken.se
Julia - olafs.blogg.se
Sandra - odnetnin.bilddagboken.se
Nina - ljusglimtsnina.blogg.se
Lena - metrobloggen.se/rockmorsan
/Sophie
Ojsan
Om jag är deppig?
Ne, bara sur på männsikan som norpade åt sig lägenheten för oss. Och vi som hade bestämt oss att vi skulle ha den, Uteplats, balkong, kök, vardagsrum, sovrum, badkar, högt till tak. Behöver jag säga mer?
Men det är bara att klappa sig själv på axeln och trampa vidare. Dessutom så vägrar jag säga att trippen till linköping igår kväll gjordes i onödan. För det gjorde den inte. Vi fick en känsla för staden, eller jag fick en känsla. Som talade om för mig att jag var välkommen. En härlig atmosfär helt enkelt. Och resan i sig kan jag inte annat än att tacka för. Pontus och jag kidnappade med oss Sandra och Tobbe. Som alltid när vi umgås så ställer man sig frågan: Varför ses vi inte oftare?
Snart väntar mer intensivt sällkapande med dessa varelse och med andra som vill pallra sig upp till oss. Till er som vill sova på soffan, äta frukost på vår altan och sjunga med i vår refräg är hjärtligt välkomna när hösten kryper intill. För jodå, en lägenhet är på ingång, jag känner det i lilltån.
Våga och vinn!
Fler visdomsord kommer inte ut ikväll. Här ska sovas, vaknas och jobbas.
Tjillevippen!
Boktips, någon?
Nu regnar det igen förresten. Jag hann precis in från min promenad och nu kanar små, tunna strålar ner från skyn.
Undra om det verkligen var en bra dag att regna på? Jag som gladdes så för några timmar sen. Nu sitter jag här, hungrig på gröt igen (blir väl ett lass till då?) och önskar att solen sken på himlen. Jag vill ha den riktiga sommaren tillbaka. Vad har hänt med Sverige egentligen, jag är trött på det här landet. Som tur är så far vi till Paris om sex veckor, hoppas att deras vädergubbar vill oss väl.
God morgon!
Idag vill jag bara skriva, slappa och fortsätta sörpla kaffe. Och kanske är det den sinnestämningen som sitter i, just det att jag inte har några måsten inför dagen.
Vad ska ni göra idag? Hur många måsten finns på er dagslista?
/Sophie
Foto: Niklas Johansson
Design: Annika Ögren
This is me - take it or leave it
jag: farcineras av annorlunda livsstilar.
jag är: trött på klimatet i Sverige.
jag ser fram emot: Parisresan den 28 Augusti.
jag kan: ge skumma blickar och låta kort i tonen, utan någon speciell anledning. Förlåt.
jag blir glad av: glada människor - det smittar.
jag har: ont i benen, varför skulle jag annars vara vaken halv sex på morgonen?
jag vill ha: en egen måne?
jag skulle vilja: ha ork och lust till långpromenader varje morgon. Ge mig inspiration.
jag tycker om att: knåpa texter, äta frukost på uteplatsen, åka snowboard.
jag tycker inte om: när någon talar osanning.
jag trivs med: mitt nyfärgade hår.
jag vantrivs med: Att chineesa runt hela tiden. Ge mig ett riktigt hem.
jag skulle vilja bo: I Stockholm, men det är lättare sagt än gjort.
jag klär mig gärna i: baggyjeans, linne, hoodie.
jag äter gärna: när jag är hungrig, annars blir jag så grinig.
jag dricker gärna: kaffe, speciellt när jag skriver.
jag tränar: inte längre, men borde sätta igång. Ge mig motivation.
jag tittar på: SATC, Desperate housewives, Vänner.
jag lyssnar på: Paramore, Winnerbäck, Sister Hazel, Millencolin och andra trevliga rytmer.
jag läser: mångläsare av böcker, tidningar och bloggar.
Ny design tittar in
Trots att jag har vänt uppochner på dygnet, så har inte dygnet vänt uppochner på mig. Jag har t.o.m jobbat. Äntligen. Ingen läkare har ringt till mig denna vecka, inga oönskade besök på morgonkvisten och det är bara bra bra bra! Jag känner mig äntligen som en riktig männsika igen, som Sophie, som jag. Som More than rock n roll, Precis som loggan ovan utger mig för att vara. Den nya designen hälsas hjärtligt välkommen av mig. Den stora mästaren till verket är Pontus. Vad säger ni, är han värd en applåd kanske? ;D
En beige kaffekopp står och tittar på mig på bordet. Halvdrucken. Jämte ett fat med ostrester från smörgåsen. Jag är mätt och belåten. Men en aning rastlös. Fast ändå för utmattad för att orka ta mig för något speciellt. Jag skulle kunna gå ut en sväng, träffa lite folk och sånt där trams. Men vad tusan, ibland är det faktiskt ganska skönt att bara vara. Kanske läser en bok och bara njuter av tystnaden. Ja, för det är tyst här. Ingen tv som pratar ut i luften, bara en lampa som lyser, ett stearinljus på bordet och jag i soffans ena hörn. Pontus är hos sin bror, de spelar fotboll och är sådär sociala som jag verkligen inte känner för just nu.
Ibland undrar jag om det bara är jag som är sån här, bara jag som känner att ensamheten är en härlig tillgång. Att det är liksom är skönt att krypa undan och vara för sig själv ett slag. Att bara sitta och inte göra något speciellt, inte diska, inte städa, bara vara. För den sakens skull säger jag inte att jag alltid tycker om det. Vissa stunder måste jag ha folk omkring mig, måste prata, lyssna och förstå. Men jag anser, eller min själ anser, att det behövs en balans. Lite ensamhet och lite sällskaphet. Vad tycker ni?
Rutor
Mina tog mig dit jag aldrig trodde jag skulle bo. Och jag flyttade själv, bodde som i en bubbla i flera månader, sen flyttade jag igen och tog lärdom över min plötsliga flytt ut till staden där jag inte kände en käft. Jag flög vidare till huvudstaden för att bosätta mig och mina vingar slapp kämpa varje morgon med att stiga upp tre timmar innan skolan började. 12 minuter och jag var inne i city, en kvarts promenad och skolan var nådd. Innan var det en halvtimmes promenad och en timmes tågåkande som gällde. Mina vingar färgades från blödande rött till lättade vitt.
Nu är jag tillbaka på ruta ett, nynnar långsamt med Patrik Isaksson, trots att jag i själva verket inte gillar killen. Jag antar att jag nynnar för att jag inte gillar ruta ett. Jag är mera för ruta tre, när man är på språng igen. Ut i världen och får andas hur mycket avgaser jag vill.
Skolan är mer efterlängtad än vad jag kunde ana. Men det är alltid såhär, var man än befinner sig och vad man än gör så är det alltid något som saknas. Jag vill kunna vara nöjd med tillvaron till 100 %. Än är jag inte det, men kanske kommer hösten att bjuda mig på något jag aldrig upplevt förr? Hur som, så ser jag ljust på det kommande året, på de kommande åren t.o.m. Livet utvecklar sig, varken jag eller min käresta står still. Och snart bor vi i en ny stad, i en ny lägenhet, men vi är ombonade med samma kärleksaura som alltid.
Gnistrande Winnerbäck
När Winnerbäck entrade scenen i Gamleby slog det gnistror. Det var magi på högsta nivå. Sån pass magi att jag t.o.m drömde på natten att jag stod där, jämte honom och sjöng.
Känslan han förmedlade på lördagens uppträdande är nästintill oslagbart. Jag är nöjd. Nej, mer än nöjd. Jag känner mig på något märkligt sätt stolt över honom. Han känns som en sån vanlig Svensson som bara pang bom lyckades. Fast det är klart, inget i livet är väl pang bom, men han har snirklat sig fram på sin egen stig. Och nu står han där i solskenet med tusentals fans som kan vartenda ord i alla hans poetiskt ihopknåpade texter. Det var en mäktig kväll, det var det sannerligen. Solen log, trädtoppar dansade och gräsmattor masserades.
Jag, Pontus, mamma och pappa tog båten dit. Det smattrade på kapellet av det fallande regnet. Men när Gamlebys gästhamn skymtade så lättade det, himlen sprack upp i ett enda stort leende och tog emot både oss och Winnerbäck med öppna armar. Som sedan kramade om oss hela kvällen.
Med mat i våra magar så blev vi redo för konserten. Och t.o.m min mage höll sig i schack, trots den svåra starten på dagen. Och det mina vänner, det gjorde mig mer än lycklig.
Den rätta vägen fram
Visfestival väcker minnen som sov
Dessutom kom Annika till stan idag. Hon var så efterlängtad! Vi promenerade genom stan, stannade och lyssnade på esteternas musik och mindes. Vi rös, fast att solen stekte oss i nacken. Vi rös av sång, av glädje och förmodligen en stor dos av återblickar som spelades upp innanför ögonlocken.
Jag saknar den tiden. Fast jag vet inte om jag skulle vilja resa tillbaka till då för det. Jag skulle nog snarare vilja vara med om något liknande. En samhörighetsskala att vila sitt huvud emot då och då. En musikalisk resa att njuta av. Jag vet inte vad det är jag vill, eller eftersträvar. Men visst fan saknar man sin gymnasietid, då livet var lättare än vad man i själva verket trodde. Hade jag fått gå de tre åren nu så hade jag satsat mer, gett gärnet varenda dag. Är det inte helt sjukt att man går igenom gymnasiet när man är i sina oansvarigaste år? Kanske är det inte så konstigt att så många ungdomar hoppar av, ger upp eller bara inte orkar. Skulle jag bestämma så skulle gymnasiet utformas annorlunda, det skulle infalla tre år senare än vad det gör. Eller vad vet jag, jag bara svamlar. Kanske är det en mening med att man går där just då, det där åren? Så man inte slappar ihop totalt och bara sover sig igenom de utvecklade tre åren? Men som sagt, jag vet inte. Jag bara spånar lite, helt utan faktaruta.
Jag rycks med i musiken som susar i bakgrunden. Mina tår diggar, utan ansträngning från den övriga kroppen. Som om de levde ett eget liv. Kanske ska man ta sig en svängom ikväll?
Jag och Pontus ska sitta här och dricka vin, äta räckor och bara njuta av sommarsmaken som finns här hos oss," på vår vår gata i stan."
Med dessa rader önskar jag en trevlig afton, oavsett om ni är i Ostkustens pärla eller ej.
Hösthimmel och tingelvind
Jag är ett träd
Här sitter jag mitt i sommaren och mår som ett träd gör när hösten dundrar fram. Jag har tappat mina löv, och det är just det många drömmer om. Att tappa ett par löv och sen är allt bra. Jag ska tala om att jag vill att hösten ska vara över. Jag vill ha vår, nya löv och nya äventyr. Jag vill att trädgårdsmästaren ska göra mig blomstrande igen, för nu är jag så matt att jag inte ens orkar sova.
Ett stort ?
De föregående dagarna har varit mysiga med solande, badande och livsnjutande. Havslukten slukades intensivit upp av min näsa, medan jag doppade tårarna i vattnet och ögonen i sol.
Men idag regnar det och igår kväll regnade och om man ska lita på vädergubbarna så blir det regn i morgon med. Lite mindre kul, eftersom en grill har tagit plats på vår uteplats och fina dekorationer ska inta position. Men vi får väl vänta med grillandet tills vädret tillåter helt enkelt.
Det var skönt att komma ut i skärgården igen och känna sig hemmastadgad. Slippa känna pressen att hitta något boende inför hösten, slippa känna pressen att bli frisk, ja slippa tänka på allt egentligen. Slippa känna paniken trycka i halsen och undra hur länge till man pallar att skratta med måsarna.
I natt drömde jag att jag diskade. Jag diskade i fem timmar. Allt skulle vara sprillans rent, men hur mycket jag än gnodde så blev det aldrig rent. Det var jag och en klasskompis ifrån mellanstadiet som var kvar sist och diskade, medan en lärare inspekterade oss. Vi stod i varsitt kök och kämpade med disken och timmarna gick. När klockan var sju, tänkte jag "Och jag som skulle träffa Elin idag, nu har hon väntar i tre timmar på mig".
Sen vaknade jag, förvirrad och kände mig förlamad.
När jag varit vaken i två timmar fungerade min mobil igen (batteriet har varit dött i några dagar) och ett sms mottags av Elin: Vi kan inte ses idag, det finns andra planer.
Jag är förvirrad, skulle vi ses idag? Vad är egentlgen klassat som verklighet? Jag måste nog ringa Elin och fråga henne om hon väntat på mig hela mina sovande 13 timmar.
Om jag fick bestämma så skulle jag bo precis vid havet och ha en egen båt att kunna tuffa ut med.
/Sophie
Tacksam och en aning trött
Men solen gör mig trött, ännu mera trött... Och kvällarna tillbringas i sängen med feber i knoppen. Men sålänge dagarna håller sig som de ska så är jag glad. Och tacksam.
Jag är trött på tomma ord och folk som inte hör av sig på utsatt tid. Jag är trött på vara den som ska ställa upp och hjälpa, när ingenting egetligen tas emot eller ger värkan. Jag är trött på folk som ger med sig, trots att det tar emot. Jag är trött på löften som lovas, men som aldrig hålls.
Jag är tacksam för de männsikor som bryter mot alla "måsten" och gör det som känns rätt, inte det som man borde göra. Jag är tacksam för att jag har så många underbara varelser omkring mig i min vardag, tacksam för att jag fått lära känna så många nya ansikten det senaste året och jag är stolt över mig själv som vågat säga nej, lägg ner, lägg av, sluta, ge dig av, lämna mig ifred...Jag är stolt att jag äntligen vågat stå för mina åsikter med huvudet högt och fullkomligt struntat i om stenbumlingen träffar mina tår.
Man mår så mycket bättre om man vågar ta konflikter istället för att bara finna sig i en plågsam situation. Så snälla, strunta i Ledins tjat om att "Gilla läget, gillalalalalaaa läget" . Du hamnar bara på för djupa hav och kommer inom sinom tid att drunkna och hittas någonstans i vassen.
Nu blir det skönhetssömn. Imorgon väntar mer sol, lite skriverier och båtåkande. Tjipp!
Sopptunnan öppnade sig - mot min vilja
Jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska öppna, vad min första mening ska vara, vet inte ens det första ordet. Jag har slut på bokstäver nu. Och det skulle du också ha om du satt i min sits. Det klämmer åt inom mig, jag tappar andan, jag tappar allt.
Min dag blev ett slag i magen. Det blev precis som i drömmen i natt.
Jag körde bil, men jag visste egentligen inte hur man gjorde. Jag visste inte ens vilken som var gas och broms. Så när jag skulle bromsa gasade jag och farten var uppe i 200 km/h. Mitt hjärta hamrade så hårt att det kändes som varenda spik skulle slås ut från mig, igenom mig. Jag ville så gärna bromsa, men foten löd inte. Jag gasade åter igen och bilen sladdade, det tjöt från däcken och bilen slirade två varv. Jag levde, men kände mig död.
Läkaren väckte mig klockan elva, jag var yr i huvudet. Hon frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mådde bättre. Hon sa att provsvaren var sämre.
Så nu vill jag ha vackert väder, så jag kan få ut någonting av min akuta sjukskrivning. Om inte annat så får jag tid till att filosofera och skriva en och annan story. Kanske kan glädja både min själ och någon annans, who knows?
Ikväll kom sån där vätska ut från mina ögon. Jag kan inte hjälpa det, men när något är rörande så bara kommer det. Pang, utan förvarning. Så sitter man där, ihopkrupen i soffhörnet och rinner.
Filmen heter "In the land of women" och behandlar kärlek, vänskap och sjukdom på ett sätt som jag inte kan förklara. Kanske är jag bara extra snyftmottaglig i mitt sinnestillstånd eller kanske var det sammansättningen, självaste helheten i filmen som blev så...magisk. Jag kan inte svara på det nu, känner mig för skakig för det. Så ta och se den du, så kanske du kan ge mig en recension sen, okej?
Nu ska jag sova och hoppas på en bättre natt än föregående och en trevligare start på morgondagen. Något som känns glädjande är att jag vet att morgonkvällen kommer bli bra.
Godnatt dreamers*