Champang-bjudning skapar lyckorus... och så lite yrsel
Jag är trött. För trött för att tänka. För trött för att producera text. För trött för allt egenligen.
Men lite får man väl skylla sig själv när man blir bjuden på champang och shots efter mörkrets inbrott. Det var inte alls tanken. Det är inte alls min stil att trotsa kroppen och bara ge gärnet och hänga på efter en elva timmars lång arbetsdag, men nu gjorde jag det. Och vet ni vad? Jag ångrar mig INTE. Kvällen bjöd på mängder med skratt och äventyr, så där av anledningen till att jag är en aning yr.
Det luktar grill, förmodligen grannen som förebereder middagen och vill påminna min mage om att den behöver äta något. Eller kanske är bara grannen hungrig i sin, vad vet jag?
Men jag är mer trött än hungrig. Jag antar att det blir så när man jobbar inom resturang. Vad vill man göra på sin lediga dag som man inte riktigt hinner med annars om inte sova? Inte äta ialla fall, mat ser man ju hela dagarna.
Hur går det då med männsikans omtalade fat-camp? undrar ni.
Ja, ska jag vara uppriktigt ärlig så har jag inte en aning och orkar inte ha det heller. Jag är en smula omotiverad, då jag upptäckt att mina nya kläder ramlar av min kropp. Dessutom har jag varit för mycket sjuk på sisone, så jag behöver hämta andan en stund. Jag behöver njuta. Bara glassa runt. Leva.
Men jag har planerat att alla sjukodomar ska lämna mig och aldrig komma tillbaka. Jag ska kasta dom i en stor grön kontainer och aldrig någonsin öppna locket igen, så får de ligga där och mögla ihjäl. Det var väl en bra idé?
Nu ska jag ligga ner i soffan och bara filosofera och strunta i hela världen. Kanske vila ögonen en stund och drömma om Paris, skolstart och bokskriverier...
Men lite får man väl skylla sig själv när man blir bjuden på champang och shots efter mörkrets inbrott. Det var inte alls tanken. Det är inte alls min stil att trotsa kroppen och bara ge gärnet och hänga på efter en elva timmars lång arbetsdag, men nu gjorde jag det. Och vet ni vad? Jag ångrar mig INTE. Kvällen bjöd på mängder med skratt och äventyr, så där av anledningen till att jag är en aning yr.
Det luktar grill, förmodligen grannen som förebereder middagen och vill påminna min mage om att den behöver äta något. Eller kanske är bara grannen hungrig i sin, vad vet jag?
Men jag är mer trött än hungrig. Jag antar att det blir så när man jobbar inom resturang. Vad vill man göra på sin lediga dag som man inte riktigt hinner med annars om inte sova? Inte äta ialla fall, mat ser man ju hela dagarna.
Hur går det då med männsikans omtalade fat-camp? undrar ni.
Ja, ska jag vara uppriktigt ärlig så har jag inte en aning och orkar inte ha det heller. Jag är en smula omotiverad, då jag upptäckt att mina nya kläder ramlar av min kropp. Dessutom har jag varit för mycket sjuk på sisone, så jag behöver hämta andan en stund. Jag behöver njuta. Bara glassa runt. Leva.
Men jag har planerat att alla sjukodomar ska lämna mig och aldrig komma tillbaka. Jag ska kasta dom i en stor grön kontainer och aldrig någonsin öppna locket igen, så får de ligga där och mögla ihjäl. Det var väl en bra idé?
Nu ska jag ligga ner i soffan och bara filosofera och strunta i hela världen. Kanske vila ögonen en stund och drömma om Paris, skolstart och bokskriverier...
/Sophie
Förnuftet talar ut
Hej allesammans!
Trevligt med så mycket respons från gårdagens inlägg, mycket uppskattat! Jag har funderat vidare på fat-camp planerna och kommit fram till att man kanske borde undersöka hur lite jag ska väga som minst enligt BMI innan jag svälter mig. Så jag vill inte höra oroligheter från er, det är lugnt. Jag har faktiskt läget under kontroll. Blir till att sporta lite extra i sommar, så som basket och fler långpromenader och förhoppningsvis kan man snart hoppa i plurret igen och ta sig en simtur eller två :) Dessutom blir det att fortsätta att tänka i rätt banor när man stoppar saker i munnen, det vill säga: "Jag kan äta vad jag vill, utan att gå upp ett enda kilo. Jag går inte upp, jag går bara ner."
Idag fångade jag mitt förnuft med öppna armar. Plötsligt såg jag det, jag behöver faktiskt inte ett enda klädesplagg till. Garderoben är fulländad. Ett lugn sänkte sig över mig när denna uppenbarelse kom till mig. Inga fler pengar på kläder ska göras av med under de närmaste månaderna. Helst under det närmaste halvåret t.o.m. Ja, sån bred garderob har jag nu och det pirrar av nyfikenhet inom mig när jag tänker på hur vackra tyger som gömmer sig i mina lådor.
Sommaren är liksom räddad på alla olika sätt och vis. Jobbet känns kanon, både arbetskamrater och arbetet i sig. Männsikorna runt omkring mig är de som jag vill ha mig nära. Och Västervik lever tättinpå och jag stortrivs.
Det är skönt med korta avstånd, slippa tunnelbanehets och avgas i käften så fort man stiger ut. Här kan man andas, njuta och leva. Men trots alla men, så saknar jag Stockholm till en viss gräns. Det är skolan, klasskompisarna och framförallt: Annika. Men jag vet att när sommaren tar slut, börjar storstadslivet igen, så det gäller att nöja sig med det som finns nu. För sen väntar stora möjligheter för mina fötter, igen.
/Sophie
FAT-CAMP
Hej och välkommen till fat-camp!
Under de närmaste veckorna är det hårt arbete som gäller, Hårt arbete, tjäna mycket pengar och gå ner i vikt. Yes, it´s true.
Efter veckor av lidande pga. saknadet av en peronvåg (batteriet är slut) så dök det upp en precis framför mig. Och inför 17 andra, närmare bestämt alla arbetskamrater för sommaren.
"Invägning idag för deltagande av årets fat-camp!" Log den ena chefen brett, medan jag (med flera) tappade hackan (nästan bokstavligt) av förvåning.
Så nu ska det bannemej tävlas, på högsta nivå! Den högsta procentuella minskningen är vinnaren... Nu ska jag vinna och försvinna!
Om jag är tillräckligt modig och om intresse finnes på bloggen så kommer det att dokumenteras vecka för vecka... Vad säger ni? :D
Under de närmaste veckorna är det hårt arbete som gäller, Hårt arbete, tjäna mycket pengar och gå ner i vikt. Yes, it´s true.
Efter veckor av lidande pga. saknadet av en peronvåg (batteriet är slut) så dök det upp en precis framför mig. Och inför 17 andra, närmare bestämt alla arbetskamrater för sommaren.
"Invägning idag för deltagande av årets fat-camp!" Log den ena chefen brett, medan jag (med flera) tappade hackan (nästan bokstavligt) av förvåning.
Så nu ska det bannemej tävlas, på högsta nivå! Den högsta procentuella minskningen är vinnaren... Nu ska jag vinna och försvinna!
Om jag är tillräckligt modig och om intresse finnes på bloggen så kommer det att dokumenteras vecka för vecka... Vad säger ni? :D
/Sophie
En zombies väg till läkaren
När klockan slog 8:00 tvingade jag upp mina ögonlock, jag fick dem att kämpa med mig och de kämpar fortfarande. De ville fortsätta sova, det vill de fortfarande, jag vill det fortfarande. Men läkarmottagningen kallade, så nu sitter man här och kämpar med sina ögonlock efter doktorns ordnination. "Inte ligga ner, då fortsätter kroppen att vila, du måste sitta, stå eller gå - men du får absolut inte jobba" - Löd en del av domen. Jaharu, tack för den sparken i röven.
Nu måste man liva upp sin stackars kropp efter fyra dagars förpestning. Ge den liiite mat, mycket vätska och ställa upp som en riktig kamrat. Inte ens en sådan manick som männsikokroppen pallar att resa sig efter ett hårt slag i magen.
Nu funderas det på vad som jag ska tänkas kunna vara funktionsduglig till att ta mig för idag. Blir väl till att äta lite vattenmelon och dricka vätskeersättning antar jag. Vad ska ni andra göra?
Nu måste man liva upp sin stackars kropp efter fyra dagars förpestning. Ge den liiite mat, mycket vätska och ställa upp som en riktig kamrat. Inte ens en sådan manick som männsikokroppen pallar att resa sig efter ett hårt slag i magen.
Nu funderas det på vad som jag ska tänkas kunna vara funktionsduglig till att ta mig för idag. Blir väl till att äta lite vattenmelon och dricka vätskeersättning antar jag. Vad ska ni andra göra?
/Sophie
Bingo Rimér är en klok gosse
"Jag avråder alla tjejer att operara brösten"
Hör och häpna, men det var faktiskt sjävaste flickfotaografen Bingo Rimér som uttrykte sig så starkt i P3 igår förmiddag. När jag först fick höra att det var han som var morgonens gäst kunde jag inte annat än att småle. Han bubblade på om sitt och så..pang. Mina öron höll på att trilla av; Männsikan är så klok! Han är inte bara ute efter yta och status, han är en vanlig jävla Svensson som oss andra. Han berättade hur han storslaget tagit sig fram i livet, hur han flyttade från sin småstadsidyll och välkomnade Stockholm för sina fötter. Där började han som städare på en fotostuio. Och se var han är nu! Det är helt sinnes vilken affärsman han måste vara. Eller är det verkligen det? Kanske är det bara ren envishet, att han aldrig tänkte ge upp. Han kommer kämpa tills glöden slocknar och det är så fruktansvärt beundransvärt.
Männsikan pratade om hur vanligt det är att modeller vill operara brösten och han tvingas dra samma gamla visa EN GÅNG TILL: Jag suckar djupt och medhållande. Jag kan dessvärre inte göra så mycket mer, men han är man och saknar bröst. Kanske kan självaste flickfotorafen få någon liten tös att lyssna på dessa visdomsord och klyschor som stämmer, tex: "Du duger som du är."
Jag blir alldeles matt av bara tanken på vilsa flickor som naivt drömmer efter större bröst som en bekräftelse på att de är kvinliga. Jag skulle vara lycklig om mina krympte några kupstorlekar, lycklig om jag kunde handla på H&M och hitta min storlek i varje hörn. Men ni ska fan veta, era lyckliga småtuttade männsikor, att när jag ska handla en BH blir det dyrt (finns bara dyra märken i de större modellerna), svettigt (av allt spring framochtillbaka i butiken för att finna rätt) och vissa pisamma stunder (när jag måste fråga om hjälp i butiken och de stirrar på mig och säger: Vi har bara upp till C-storlek här.)
Så snälla hela jordens befolkning, nöj er med vad ni har - så kommer ni längre. Och annars så säger jag bara "Men tjut då"
Hör och häpna, men det var faktiskt sjävaste flickfotaografen Bingo Rimér som uttrykte sig så starkt i P3 igår förmiddag. När jag först fick höra att det var han som var morgonens gäst kunde jag inte annat än att småle. Han bubblade på om sitt och så..pang. Mina öron höll på att trilla av; Männsikan är så klok! Han är inte bara ute efter yta och status, han är en vanlig jävla Svensson som oss andra. Han berättade hur han storslaget tagit sig fram i livet, hur han flyttade från sin småstadsidyll och välkomnade Stockholm för sina fötter. Där började han som städare på en fotostuio. Och se var han är nu! Det är helt sinnes vilken affärsman han måste vara. Eller är det verkligen det? Kanske är det bara ren envishet, att han aldrig tänkte ge upp. Han kommer kämpa tills glöden slocknar och det är så fruktansvärt beundransvärt.
Männsikan pratade om hur vanligt det är att modeller vill operara brösten och han tvingas dra samma gamla visa EN GÅNG TILL: Jag suckar djupt och medhållande. Jag kan dessvärre inte göra så mycket mer, men han är man och saknar bröst. Kanske kan självaste flickfotorafen få någon liten tös att lyssna på dessa visdomsord och klyschor som stämmer, tex: "Du duger som du är."
Jag blir alldeles matt av bara tanken på vilsa flickor som naivt drömmer efter större bröst som en bekräftelse på att de är kvinliga. Jag skulle vara lycklig om mina krympte några kupstorlekar, lycklig om jag kunde handla på H&M och hitta min storlek i varje hörn. Men ni ska fan veta, era lyckliga småtuttade männsikor, att när jag ska handla en BH blir det dyrt (finns bara dyra märken i de större modellerna), svettigt (av allt spring framochtillbaka i butiken för att finna rätt) och vissa pisamma stunder (när jag måste fråga om hjälp i butiken och de stirrar på mig och säger: Vi har bara upp till C-storlek här.)
Så snälla hela jordens befolkning, nöj er med vad ni har - så kommer ni längre. Och annars så säger jag bara "Men tjut då"
Aktiviouso
Ett nytt kapitel har producerats, en promenad med Alex i lite över en timma har tagits och en cykeltur på siodär 6 km har cyklats tillsammans med Elin.
Här ligger man inte på latsidan minsann! Bara det att kunna cykla igen är helt underbart. Det är något som jag saknade för en och en halv månad sedan. Då fanns inga bra cykelvägar tillgängliga och det fanns ingen lust till det heller för den delen.
Nu finns motivation till det mesta och allt handlar om rätt inställning. Av sunt leverne kan man visst minska 2 cm i midja och 2 cm runt lår på en månad. Och utan att ens tänka på att bli nättare, utan istället bara tänka i postiviva tankegångar. Se där, mirakel kan inträffa plötsligt!
Ja jag vet, jag är en jävla skrytmåns just nu. Men vad mer kan man göra när man inte har något att klaga på? Jag orkar inte angagera mig i krångligt och invecklat skriveri. Känns som lite slöseri med tid, men kanske kommer det ut några kloka tankar imorgon. Den som lever får se.
Chipp och godnatt!
/Sophie
Djur-besök i trädgården
Min mamma sa till mig för någon vecka sedan att jag behöver ett jobb där jag får träffa männsikor för att kunna få inspiration till att skriva. Jag svarade ett enkelt : " Ja, så är det kanske".
Idag tar jag bort kanske och håller med henne till 100 %. Min inspiration ligger på topp efter dagens arbetspass. Inte så att jag ska skriva om dem som jag mött under dagen, men jag fann plötsligt ro att kunna skriva vidare på boken. Med en kaffekopp vid min sida så är jag redo. Och dessutom så känner jag att jag funnit min skrivarplats, uteplatsen mot havet. Kan knappast bli bättre, om jag får säga det själv.
I går läste jag en krönika om bröllop, som fick mig att tänka på att det snart är dags att gå på ett. Inte ett av vanligaste klass. Det blir ingen kyrka - det blir flygplats, det blir Paris, det blir i Augusti. Och det ska bli så härligt att få komma i väg på en tripp. Och nej, det är inte jag som ska gifta mig, denna gång blir det till att enkelt agera vittne. Eller enkelt och enkelt, det blir annorlunda och på något vis känns det lyxigt. Vi ska bada i champange (inte bokstavligt, vad jag vet) och ha en hejdundrande resa. Så fort vi vet datum, så vet vi resten. Det blir många resor i år, vilket känns fräscht!
Inlägget jag läste igår fick mig rörd, så pass att jag höll på att börja grina när jag skulle läsa det högt för Pontus. Det är det där med bröllop, det är något jag är extra svag för. Det är så tårdrypande! Är det bara jag som vill böla när jag hör hur par träffades, om det än få vara för att man föll för en snygg stjärt (som i gårdagens lästa krönika) och hur ett frieri går till med alla dess lustigheter?
Nyss gjordes en upptäkt här ute. Ett brunt djur trampade förbi i ögonvrån och jag vände blicken ner vid min vänstra sida. En råtta? Nej nej, en liten igelkott minsann! Kan man mata dem med något? Någon som vet? Han/hon är så söt och sniffar omkring här och jag har misstankar om att det kurrar i lilla kottens mage.
Nu blir det till att återgå till "det seriösa skrivandet". Så hej på er!
Idag tar jag bort kanske och håller med henne till 100 %. Min inspiration ligger på topp efter dagens arbetspass. Inte så att jag ska skriva om dem som jag mött under dagen, men jag fann plötsligt ro att kunna skriva vidare på boken. Med en kaffekopp vid min sida så är jag redo. Och dessutom så känner jag att jag funnit min skrivarplats, uteplatsen mot havet. Kan knappast bli bättre, om jag får säga det själv.
I går läste jag en krönika om bröllop, som fick mig att tänka på att det snart är dags att gå på ett. Inte ett av vanligaste klass. Det blir ingen kyrka - det blir flygplats, det blir Paris, det blir i Augusti. Och det ska bli så härligt att få komma i väg på en tripp. Och nej, det är inte jag som ska gifta mig, denna gång blir det till att enkelt agera vittne. Eller enkelt och enkelt, det blir annorlunda och på något vis känns det lyxigt. Vi ska bada i champange (inte bokstavligt, vad jag vet) och ha en hejdundrande resa. Så fort vi vet datum, så vet vi resten. Det blir många resor i år, vilket känns fräscht!
Inlägget jag läste igår fick mig rörd, så pass att jag höll på att börja grina när jag skulle läsa det högt för Pontus. Det är det där med bröllop, det är något jag är extra svag för. Det är så tårdrypande! Är det bara jag som vill böla när jag hör hur par träffades, om det än få vara för att man föll för en snygg stjärt (som i gårdagens lästa krönika) och hur ett frieri går till med alla dess lustigheter?
Nyss gjordes en upptäkt här ute. Ett brunt djur trampade förbi i ögonvrån och jag vände blicken ner vid min vänstra sida. En råtta? Nej nej, en liten igelkott minsann! Kan man mata dem med något? Någon som vet? Han/hon är så söt och sniffar omkring här och jag har misstankar om att det kurrar i lilla kottens mage.
Nu blir det till att återgå till "det seriösa skrivandet". Så hej på er!
/Sophie
Solglans på min rygg
Solen steker sig på min redan solbrända hud, havet brusar i bakgrunden och ett par promenerar sin morgonpromenad framför mina ögon.
Det är alltså åter igen en sommardag i sommarstaden och jag dricker mitt kaffe, äter min GI-macka och a-fil sipprar ner i min längtande strupe. Snart är det dags för arbete och jag har fått ett underbart schema denna vecka, jobbar inte längre än till tre någon dag. Och idag blir det till två :) Skönt med arbetsgivare som förstår sig på det där med mjukstart och som vill sin personal väl.
I eftermiddag blir det förmodligen sol och bad igen, eftesom min kropp och själ skriker efter det så fort solen tittar fram. Ha en underbar dag tillsammans och kom ihåg att behandla varandra som om ni levde den sista dagen på jorden just idag.
Det är alltså åter igen en sommardag i sommarstaden och jag dricker mitt kaffe, äter min GI-macka och a-fil sipprar ner i min längtande strupe. Snart är det dags för arbete och jag har fått ett underbart schema denna vecka, jobbar inte längre än till tre någon dag. Och idag blir det till två :) Skönt med arbetsgivare som förstår sig på det där med mjukstart och som vill sin personal väl.
I eftermiddag blir det förmodligen sol och bad igen, eftesom min kropp och själ skriker efter det så fort solen tittar fram. Ha en underbar dag tillsammans och kom ihåg att behandla varandra som om ni levde den sista dagen på jorden just idag.
/Sophie
Utan ångest lever vi längre
Jag vet att jag är dålig på att skriva här just nu. Varje dag sätter jag mig ner och försöker finna ro till att skriva åtminstone en rad, men samma visa varje gång. Det tar liksom bara stopp, en rejäl tvärnit. Kanske beror det på att jag äntligen får leva igen, njuta av livet och böja undan för all sorts stress, kanske har jag blivit en latmask såhär när sommaren bjuder upp till dans, kanske vill jag bara ha lite semester...
Fast nu har jag nog semestrat klart, det känns så. I morgon börjar åter igen ett nytt och fräscht kapitel i livet. Vilket innebär nytt jobb, nya arbetskompisar och nya möjligheter. Ja, nu säger jag det igen, möjligheter. Jag vet inte vad det är, men det pirrar alltid till i magen när jag tänker på det. Det känns som en spännvidd rakt igenom mig, jag vinglar till och undrar: Händer det här verkligen på riktigt?
Och jag får alltid samma svar: Ja, det här händer i allra högsta grad.
Häromdagen, eller närmare bestämt igår sa Elin till mig att vi är båda två riktiga livsnjutare. Vi satt här på uteplatsen, där jag förövrigt befinner mig just exakt nu, och drack varsin cider i solnedgången. Utanför satt en estetklass och sjöng som aldrig förr och bjöd oss på ordentlig skönsång. Stämningen var på topp, vi var trötta, men i bröstet surrade en geting av förväntan. Det var vår andra sommarkväll, vår andra sommarfest och vårt första livsnjutarögonblick.
Kvällen innan bjöds det på partaj hos Alex, hon var äntligen hemkommen från Norge och alla var i ett härligt lyckorus. Gitarr spelades, sånger sjöngs och ord byttes mellan alla parter. Att två kvällar i rad kan vara i ett sådant högt skick är något av ett under. Jag vaknade utan ångest båda dagarna, det ända som felade en aning var när jag vakade upp i går och var lite för bakis. Men det var bara att ge sig fan på att dagen skulle bli minst lika lyckad som innan och sen blev det sol och bad hela dagen tills kvällen knackade på och ville ha oss till dans.
Mina ögon svider av allt saltvatten och solstrålar som envist sitter kvar, trots en välbehövlig dusch. Men klagar jag? Ne, för det här är precis så som livet ska vara. Några skavanker hit eller dit kvittar när man får låna gafflar för att man glömt bestick till sin måltid.
/Sophie
Fast nu har jag nog semestrat klart, det känns så. I morgon börjar åter igen ett nytt och fräscht kapitel i livet. Vilket innebär nytt jobb, nya arbetskompisar och nya möjligheter. Ja, nu säger jag det igen, möjligheter. Jag vet inte vad det är, men det pirrar alltid till i magen när jag tänker på det. Det känns som en spännvidd rakt igenom mig, jag vinglar till och undrar: Händer det här verkligen på riktigt?
Och jag får alltid samma svar: Ja, det här händer i allra högsta grad.
Häromdagen, eller närmare bestämt igår sa Elin till mig att vi är båda två riktiga livsnjutare. Vi satt här på uteplatsen, där jag förövrigt befinner mig just exakt nu, och drack varsin cider i solnedgången. Utanför satt en estetklass och sjöng som aldrig förr och bjöd oss på ordentlig skönsång. Stämningen var på topp, vi var trötta, men i bröstet surrade en geting av förväntan. Det var vår andra sommarkväll, vår andra sommarfest och vårt första livsnjutarögonblick.
Kvällen innan bjöds det på partaj hos Alex, hon var äntligen hemkommen från Norge och alla var i ett härligt lyckorus. Gitarr spelades, sånger sjöngs och ord byttes mellan alla parter. Att två kvällar i rad kan vara i ett sådant högt skick är något av ett under. Jag vaknade utan ångest båda dagarna, det ända som felade en aning var när jag vakade upp i går och var lite för bakis. Men det var bara att ge sig fan på att dagen skulle bli minst lika lyckad som innan och sen blev det sol och bad hela dagen tills kvällen knackade på och ville ha oss till dans.
Mina ögon svider av allt saltvatten och solstrålar som envist sitter kvar, trots en välbehövlig dusch. Men klagar jag? Ne, för det här är precis så som livet ska vara. Några skavanker hit eller dit kvittar när man får låna gafflar för att man glömt bestick till sin måltid.
/Sophie
Lyckolott
Sommaren är här och jag känner mig så lyckligt lottad. Jag får stanna mig själv emellanåt och känna efter om allt som händer verkligen är sant. Jag uppskattar mitt liv, jag är tacksam för att det går så bra som det gör. Man vill inte skryta, men jag skulle känna mig dum om jag klagade. Solen lyser på mig, mina kinder är brunbrända och jag omges av människor som jag trivs med.
För ett år sen skulle jag aldrig uppskattad tillfällen som dessa. Ett år kan tyckas vara lite, men händer det tillräckligt med händelser så slutar man att trampa vatten inom en mycket snar framtid. Ser man positivt på vardagen, så ser den postivit tillbaka på en. Jag vet, jag har varit där nere i den mörka grottan. Jag har gråtit mig själv till söms, utan att veta varför. Jag har känt ekorren gnaga sönder mig innifrån. Men det är slut nu, det var slut för länge sen. Och jag kommer aldrig tillåta mig själv eller min tillvaro rubba mitt nya sinnestillstånd. Det här är livet, så som det ska levas.
Många äventyr väntar inom de närmaste månaderna. Hänger du med i mitt tempo?
För ett år sen skulle jag aldrig uppskattad tillfällen som dessa. Ett år kan tyckas vara lite, men händer det tillräckligt med händelser så slutar man att trampa vatten inom en mycket snar framtid. Ser man positivt på vardagen, så ser den postivit tillbaka på en. Jag vet, jag har varit där nere i den mörka grottan. Jag har gråtit mig själv till söms, utan att veta varför. Jag har känt ekorren gnaga sönder mig innifrån. Men det är slut nu, det var slut för länge sen. Och jag kommer aldrig tillåta mig själv eller min tillvaro rubba mitt nya sinnestillstånd. Det här är livet, så som det ska levas.
Många äventyr väntar inom de närmaste månaderna. Hänger du med i mitt tempo?
/Sophie