När Winnerbäck entrade scenen i Gamleby slog det gnistror. Det var magi på högsta nivå. Sån pass magi att jag t.o.m drömde på natten att jag stod där, jämte honom och sjöng.
   Känslan han förmedlade på lördagens uppträdande är nästintill oslagbart. Jag är nöjd. Nej, mer än nöjd. Jag känner mig på något märkligt sätt stolt över honom. Han känns som en sån vanlig Svensson som bara pang bom lyckades. Fast det är klart, inget i livet är väl pang bom, men han har snirklat sig fram på sin egen stig. Och nu står han där i solskenet med tusentals fans som kan vartenda ord i alla hans poetiskt ihopknåpade texter. Det var en mäktig kväll, det var det sannerligen. Solen log, trädtoppar dansade och gräsmattor masserades.
   Jag, Pontus, mamma och pappa tog båten dit. Det smattrade på kapellet av det fallande regnet. Men när Gamlebys gästhamn skymtade så lättade det, himlen sprack upp i ett enda stort leende och tog emot både oss och Winnerbäck med öppna armar. Som sedan kramade om oss hela kvällen.
   Med mat i våra magar så blev vi redo för konserten. Och t.o.m min mage höll sig i schack, trots den svåra starten på dagen. Och det mina vänner, det gjorde mig mer än lycklig.