Snuvar jag systemet nu?
Tjipp o hej!
/Sophie
Så här ligger det till:
Jag började skriva ett inlägg här för någon vecka sen. Men la aldrig ut det, vet inte riktigt varför. Det bara tog stopp straxt innan jag skulle trycka på Publicera. Idag tänker jag ta mig förbi hindret. Det har jag ju gjort så många gånger förr.
När jag tänker tillbaka på en tid som varit så ser jag hur förfärligt många hinderbanor som jag snubblat runt i. Irrat runt som en hamster i hjul. Varför? Jo, svaret är ganska enkelt: För att finna mig själv.
Dock trodde jag aldrig att en vanlig utekväll med tjejerna skulle bidra till detta. Att jag skulle finna min självsfrände livs levande på ett dansgolv i slutet av April. Men, som ni säkert anar så var det precis det som hände. Några månader senare sitter man här, i en ny fas i livet. Och jag ska säga er en sak: Det trodde jag aldrig. Det var inte ens något som jag ville. Jag hatade allt som stavades kärlek. I alla fall när det gäller man-kvinna-leva-lyckliga-i-alla-sina-dagar. Sånt fanns inte längre i min värld. Den var bortspolad på någon liten strand. På något märkligt sätt så fanns glöden inom mig. Viljan att vara två växte. Och nu är vi tre. Du, jag och bonusbarn <3
Dags att ta tag i denna lördag. Mycket ska hinnas med idag. Kanske återkommer jag inom kort. Kanske kommer det inte något mer inlägg. Man vet aldrig. Men sån är jag!
/Sophie
Oj så SKOJ!
This is life!
Sitter på balkongen. Solen skiner, det doftar blommor och radion sjunger om sommaren. Pepzi ligger vid mina fötter. Vi har ätit frukost här ute och i morse gick vi en långpromenad nere vid vattnet. Jag gick förbi mitt drömhus. Det var länge sen nu. Som jag gick där. Och länge sen som jag kom på att jag vill bo just där. Förmodligen kommer det aldrig inträffa. Men man kan alltid drömma. Vissa drömmar slår faktiskt in. Vissa saker bara händer som man inte trodde skulle hända. Men vem vet, kanske sitter jag i det huset om ett år eller två? :)
Vi åker båt. Jag kör och du sitter mitt emot. Mina gosedjur följer med också. Vi åker fort fort. Det blåser i håret och stänker lite från vågorna. Vi sjunger sånger tillsammans. Vi nynnar högt för att överrösta motorns brummande läte. Vi stannar till vid en kobbe och läser en bok ihop. Sen åker vi hem, stiger av madrassen och går ut i köket för att äta lite lunch. Minns du mamma, minns du hur bra vi var på att leka när jag var liten?
Det var min mammas dag igår, och alla andra mammors med. Men jag har det finaste av alla, så jag är extra tacksam för min mor just är den hon är <3
NU ska jag skriva klart mina jobbansökningar, så planerna inför hösten blir som jag vill.
Allt faller på plats
Det har hänt mycket sen sist. Minns knappt vad som var aktuellt när jag öppnade mig här sist. Nu står jag med båda fötterna på jorden och vill inget hellre än att stanna kvar här. Just precis här. Har hittat tre jobb som ska sökas, tre jobb som jag dessutom brinner för. Tre jobb som ger mig ytterligare en anledning till att stanna kvar i stan. För har jag ett jobb så slipper folk höja på ögonbrynet och undra vad fan jag gör i Västervik igen, varför jag inte beger mig iväg dit jag tidigare önskat eller varför jag inte bara drar någon annan stans. Men jag är trygg nu. Är trött på att bara flumma omkring i någon tjock dimma. Jag vill ha vardag. Bygga mitt liv på vanliga rutiner. Är trött på allt som har med åkande att göra. Bil, buss, tåg - jag vill kräkas på dessa fordon. Två år av åkande är förbi och nu är det ända transportmedel som jag fortfarande kan njuta av båt. Älskade brummande, seglande, sövande båtturer... Kluckande vågskvalp mot skrovet får min hud att knottras. Jag skulle nog blivit sjöman.
Men nu är jag inte det. Jag är jag. En skrivande individ som avslutat sina studier. Som är påjakt efter det perfekta arbetet att fördriva sina dagar med. Och snart är även det funnet.
Allt har börjat falla på plats. En ro, ett inre lugn finns hos mig nu...trots att jag har körtelfeber och mest går på Pamol och kaffe så har jag aldrig mått bättre. Konstigt? - Näe, inte när man funnit någon som Du.
Gladis
Äntligen känns det som att jag kan andas ordentligt, trots att bröstkorgen fortfarande är lite öm. Männsikor som sprider glädje är dom bästa som finns!
Denna sommar ska bli sommarens sommar och jag ska fylla den med glass, sol och lägereldsnätter. Vill du vara med? :)
Gonattpåre.
Jag är så äckligt käck, jag vet!
Visst är det härligt när man äntligen tar sig i kragen och gör det man faktiskt har tänkt? :) Jag var svintrött innan träningen, men pigg som en lärka efter. Mirakulöst försvann alla krämper och bekymmer. Och den där efterlängtade bastun satt som en smäck!
Eftersom jag har lovat mig själv att sova tidigt ikväll så ska jag även hålla det löftet och hoppa till kojs nu. Ser fram emot en ny sprakande dag!
Gonatt på er!
Minnesbiler från det som varit
Vi satt i soffan, hade nyss tittat på Bedtime stories när våra barndomsminnen ploppade upp. Ett efter ett påminde om det som varit, både bra och dåligt.
Vi försvann i det förflutna och åkte buss till stan. Jag satt i vagnen, du drog mig. Vi var på promenader i solsken och var inomhus och kittlade varandra under fötterna.
Vi var på begravningar och våra sinnen sänktes till för många minusgrader. Men så kom vi hem till mormor och blev varma om våra hjärtan igen. Vi åt hennes kakor och bullar. Fast att hon alltid sa "Nej, jag fikar aldrig". Jag åt så många ballerina-kex som möjligt och sen var jag, mamma och mormor i tvättstugan. Där härmade jag mormor och tillslut brast vi alla i gapskratt.
Sen var vi var hos farmor och spelade Fia med knuff och förundrades över hur ett så simpelt spel kan vara så roligt när man spelar med henne. Och du var ute på landet och skrattade åt farmor som veks in i badenbaden-stolen.
Minnena flödade och ju mer vi pratade, desto mer mindes vi.
Efter våran flashback så lättade jag. Blev som ny, kunde tänka tankar som jag inte tänkt innan och mådde plötsligt lite bättre. Kanske var det Adam Sandlers skickliga skådespeleri i filmen som fick oss i det härliga tillståndet...Kanske var det vårat sällskap, syster och jag och tända ljus. Eller kanske var det alltihop som bidrog till mysfaktorn?
Filmen var hur som helst mycket sevärd! Jag blev positivt överraskad när jag märkte hur väl de använder Lagen om attraktion och The secret. Har du inte läst den boken, så gör det bums!
Nu väntar promenad med Alex och Fia...och självklart ska alla hundarna med också <3
Bra bra!
Idag har jag varit på promenad ända sen frukosten var uppäten. Så frisk luft har jag minsann fått i mig tillräckligt...sisodär fyra timmars luftintag :)
Nu väntar skivande på min roman i ett par timmar. Sen ska jag äntligen få samtala med min Elin per telefon...saknar henne!
Ha en fortsatt fin dag, mina vänner.
Igår försvann ganska många menlösa tankemönster
Nemen se där!
Nu kan jag skriva på mitt kapitel utan massa irriterande tankar. Uuuuunderbart!
Hejpåre.
Lördagslycka
Nu händer det igen: det regnar och jag är glad ändå. Gladare än på längre faktiskt. Tänk vad mycket så lite kan göra.
Snart ska jag ta tag i dagen, möta upp Fia (eller hon möta upp mig) och fixa lite bestyr inför kvällen. Har lite på känn att den kan bli den bästa på länge. Visst är det härligt när jag är såhär äckligt överpostiv? ;D
Glömde säga en sak...
Gråskalan gör mig glad
Herr Eiffel, ett bröllop och...
Dagen efter gick jag och Pontus själva och sevärdigheterna swichade förbi en efter en. Notre Dame avlöste Eiffeltornet och där satt vi. I en park, med tornet framför pupillerna. Människoröster dansade förbi, men vi såg dom inte. Vi såg bara varandra. Jag såg bara dig, du såg bara mig och Eiffeltornet skådade oss från ovan. En bit från baguetten låg fortfarande orörd, jämte våra ben som vilade på den gröna gräsmattan. Jag tittade på den, tittade snabbt omkring oss och sen tittade jag bara på dig. Sen sa jag det. Du låg stum, såg djupt in i mina ögon och jag drog en hårslinga från ditt ansikte. Sen sa du "Ja". Ditt leende kom fram, dina ögon tindrade till och mina ögon svarade dina. Våra händer möttes, ringar sattes på och Eiffeltornet fällde några tårar. En för kärlek, en för glädje och en för sorg. Varför sorg? Jo, tornet kommer inte få vittna vår vigsel på nära håll. Men det får stranden, vågorna och Thailand. Pontus, jag älskar dig.
Jag lever - gör du?
God morgon!
Idag vill jag bara skriva, slappa och fortsätta sörpla kaffe. Och kanske är det den sinnestämningen som sitter i, just det att jag inte har några måsten inför dagen.
Vad ska ni göra idag? Hur många måsten finns på er dagslista?
/Sophie
Foto: Niklas Johansson
Design: Annika Ögren
Utan ångest lever vi längre
Fast nu har jag nog semestrat klart, det känns så. I morgon börjar åter igen ett nytt och fräscht kapitel i livet. Vilket innebär nytt jobb, nya arbetskompisar och nya möjligheter. Ja, nu säger jag det igen, möjligheter. Jag vet inte vad det är, men det pirrar alltid till i magen när jag tänker på det. Det känns som en spännvidd rakt igenom mig, jag vinglar till och undrar: Händer det här verkligen på riktigt?
Och jag får alltid samma svar: Ja, det här händer i allra högsta grad.
Häromdagen, eller närmare bestämt igår sa Elin till mig att vi är båda två riktiga livsnjutare. Vi satt här på uteplatsen, där jag förövrigt befinner mig just exakt nu, och drack varsin cider i solnedgången. Utanför satt en estetklass och sjöng som aldrig förr och bjöd oss på ordentlig skönsång. Stämningen var på topp, vi var trötta, men i bröstet surrade en geting av förväntan. Det var vår andra sommarkväll, vår andra sommarfest och vårt första livsnjutarögonblick.
Kvällen innan bjöds det på partaj hos Alex, hon var äntligen hemkommen från Norge och alla var i ett härligt lyckorus. Gitarr spelades, sånger sjöngs och ord byttes mellan alla parter. Att två kvällar i rad kan vara i ett sådant högt skick är något av ett under. Jag vaknade utan ångest båda dagarna, det ända som felade en aning var när jag vakade upp i går och var lite för bakis. Men det var bara att ge sig fan på att dagen skulle bli minst lika lyckad som innan och sen blev det sol och bad hela dagen tills kvällen knackade på och ville ha oss till dans.
Mina ögon svider av allt saltvatten och solstrålar som envist sitter kvar, trots en välbehövlig dusch. Men klagar jag? Ne, för det här är precis så som livet ska vara. Några skavanker hit eller dit kvittar när man får låna gafflar för att man glömt bestick till sin måltid.
/Sophie
Lyckolott
För ett år sen skulle jag aldrig uppskattad tillfällen som dessa. Ett år kan tyckas vara lite, men händer det tillräckligt med händelser så slutar man att trampa vatten inom en mycket snar framtid. Ser man positivt på vardagen, så ser den postivit tillbaka på en. Jag vet, jag har varit där nere i den mörka grottan. Jag har gråtit mig själv till söms, utan att veta varför. Jag har känt ekorren gnaga sönder mig innifrån. Men det är slut nu, det var slut för länge sen. Och jag kommer aldrig tillåta mig själv eller min tillvaro rubba mitt nya sinnestillstånd. Det här är livet, så som det ska levas.
Många äventyr väntar inom de närmaste månaderna. Hänger du med i mitt tempo?
Det är farligt att leva har jag hört
"Varför är männsikan så uppe i varv?" frågar du dig.
"Jo, för att männsikan har precis fått känna på livet." Kanske är det bara vinet som rusar i skallen eller så är det helt enkelt livet som kommit till mig som en sista bit i mitt ofärdiga pussel?
Jag har precis kontaterat att man alltid saknar något eller någon. Det spelar liksom ingen roll. Tänk efter själv, du kommer finna fler och fler saker du saknar och därmed skapas fler och fler mål att uppnå. Kanske har du för mycket pengar att spendera så du vaknar en morgon och upptäcker att rikedomen tagit över ditt liv, att du snart handlat upp varenda korvöre och av anledningen bara för att jag kan. Kanske tittar du ner på andra som inte har pengar och tänker, sån där förstår jag mig inte på. Och kanske vaknar du den där måndag morgonen och upptäcker att sån där är jag nu.
Allt för ofta kommer dessa tankar till vårat inre. Alla dessa saker vi borde ha, måste göra och ska vilja. Varför kan man aldrig vara riktigt nöjd? Om sanningen ska fram så är det för att naturen har bestämt att det är just så som det ska vara. Man måste alltid vilja något, ha något att sträva mot. För hur kommer man annars framåt? Vad är det annars som får en att trampa vidare i vardagen?
"Men vad konstig männsikan är som tar upp rikedom och fattigdom", tänker du.
"Nej, vad är det för märkligt med det", svarar jag. Den rika ser ner på den fattiga, blir som den fattiga och lär sig där av en läxa. Eller hur? Där ifrån kan männsikan sen börja på noll och arbeta sig uppåt med nya förutsättningar och med nya mål. Livet kan få en ny kluff och denna gång i rätt riktning.
Min knuff kom ikväll. Eller puff om man hellre säger det. (Det klingar lite bättre)
När man kan ha en diskussion med en person utan att känna att dömande ord ska slås emot en, då känner man vad livet är. Vi delade våra tankar på ett sätt som kan vara svårt att göra med andra. Vi kastade ur oss våra tycken, utan att bli brända på den vassa stickan. Tack Nina, för en underbar och inspererande kväll!
God natt på er, nu blir det avduschning av pollen och med fortsatt skrivning på annat håll. I mitt färgglada block och med min gröna penna för att vara exakt. Här ska knåpas i många timmar till. Chipp!
/Sophie