Nu är jag tillbaka. Jag är ny, fräsch...och full av pollen. Men det struntar jag i för nu har jag skrivarglöd. Jag sitter här i soffan och är varm. Nej, inte varm, jag är svettig. Men humöret är sprudlande. Nästan lite för sprudlande. Det är som tusen små pollenbomber som attakerar mig på samma gång. Och dem vägrar att ge med sig. 
   "Varför är männsikan så uppe i varv?" frågar du dig.
   "Jo, för att männsikan har precis fått känna på livet."  Kanske är det bara vinet som rusar i skallen eller så är det helt enkelt livet som kommit till mig som en sista bit i mitt ofärdiga pussel?

Jag har precis kontaterat att man alltid saknar något eller någon. Det spelar liksom ingen roll. Tänk efter själv, du kommer finna fler och fler saker du saknar och därmed skapas fler och fler mål att uppnå. Kanske har du för mycket pengar att spendera så du vaknar en morgon och upptäcker att rikedomen tagit över ditt liv, att du snart handlat upp varenda korvöre och av anledningen bara för att jag kan. Kanske tittar du ner på andra som inte har pengar och tänker, sån där förstår jag mig inte på. Och kanske vaknar du den där måndag morgonen och upptäcker att sån där är jag nu.
   Allt för ofta kommer dessa tankar till vårat inre. Alla dessa saker vi borde ha, måste göra och ska vilja. Varför kan man aldrig vara riktigt nöjd? Om sanningen ska fram så är det för att naturen har bestämt att det är just så som det ska vara. Man måste alltid vilja något, ha något att sträva mot. För hur kommer man annars framåt? Vad är det annars som får en att trampa vidare i vardagen?
   "Men vad konstig männsikan är som tar upp rikedom och fattigdom", tänker du.
   "Nej, vad är det för märkligt med det", svarar jag. Den rika ser ner på den fattiga, blir som den fattiga och lär sig där av en läxa. Eller hur? Där ifrån kan männsikan sen börja på noll och arbeta sig uppåt med nya förutsättningar och med nya mål. Livet kan få en ny kluff och denna gång i rätt riktning.

Min knuff kom ikväll. Eller puff om man hellre säger det. (Det klingar lite bättre)
   När man kan ha en diskussion med en person utan att känna att dömande ord ska slås emot en, då känner man vad livet är. Vi delade våra tankar på ett sätt som kan vara svårt att göra med andra. Vi kastade ur oss våra tycken, utan att bli brända på den vassa stickan. Tack Nina, för en underbar och inspererande kväll!

God natt på er, nu blir det avduschning av pollen och med fortsatt skrivning på annat håll. I mitt färgglada block och med min gröna penna för att vara exakt. Här ska knåpas i många timmar till. Chipp!

Jag vet inte vad det är, men jag känner mig ganska oinspirerad till att skriva här. Har på något sätt tappat stinget, kanske är jag bara för trött? Ibland vill man liksom bara krypa ner i sängen och stanna där tills en spännande nyhet dimper ner genom brevinkastet.
   Jag är trött på att vara det enda brevet som innehåller något, att jag ska vara den enda med meningsfulla meningar som retar galla på vissa. Att jag liksom ska vara den enda irriterande reklamen, trots att alla andra produkter håller med ända tills en sista punkt är utmålad.
   Varför är männsikor så fruktansvärt rädda att stå för sina ord? Jag menar, hur många är det inte som går omkring och bär på den där igenkännbara irritationen som ligger och gror i bröstet, men som aldrig tillåts släppas ut. - För vad skulle folk tänka då. Ja hjälp, det är ju så man kissar på sig. INTE. 
   Hur lång tid ska det gå innan fler tar mod till sig och vågar satsa och vågar tro på sin inre monolog? Är det ändå inte bättre att säga som det är. Hårt mot hårt, bara pang bom, såhär tycker jag? Eller ska männsikor fortsätta tassa som små vilsna möss av rädsla för att katten ska vakna? Tänk till och tänk om. Vi lever bara en gång, vi vill väl hellre leva i en miljö där våra auror belönas med fluffig grädde istället för isande vatten?

Du har lyckats bli den mest betydelselösa varelse jag någonsin mött. Du är en myra i en myrstack. Jag träffade dig en gång, men jag är ledsen, jag minns inte ditt namn. Eller fel av mig: jag är glad att jag inte känner dig. Jag vill inte ha ditt dregel i nacken, dina knotiga fingrar mot min rygg eller din tomma blick i min. Jag vill bara att du lämnar mig ifred, ska det vara så svårt?

Stormen har lagt sig och träden som låg ner skyfflades undan. Nya träd och buskar växer nu sakta upp ur jorden och regnmolnen lämnar en himmel klar som kristall. På havet klingar småvågor fram som beblandar sig med fjälliga fiskar som glänser i solens glimmer. En hemlig röst viskar i vindens försiktiga vinande. Den berättar sagor, den berättar framtiden.

När någon blir så glad över att se en att tårar kommer tillsammans med skratt, då vet man att man lever. Då vet man att man gör nytta, att man betyder, att man är älskad. Aldrig tidigare hade jag hört eller sett en sådan glad männsika tidigare, trodde det bara var sådant som hände på film. Men allt som finns på film kan bli till verklighet, bara du vill. Kom i håg det.

När någon som man nyligen lärt känna känns som en av ens närmaste och trognaste vänner, då vet man att man har hittat rätt. Att man har förts ihop med någon som man aldrig trodde man skulle träffa. Att man fått möjligheten att lära känna en ny själ som har ett djup och inte bara yta.

När någon man känt i flera år visar sig vara någon man inte trodde, då vet man att man har sett förbi sanningen. Att man på något sätt tappat synen och även hörseln. När man senare som av ett mirakel börjar höra, se och känna igen så förstår man. Man vaknar ur sin sömn och vill aldrig mera gå i ide.

Många gånger tänker man att det inte riktigt blev som man hade tänkt sig. Men JO, det är precis som man känner på sig att saker och ting kommer att ske. Man kan säga en sak och mena en annan. Tänk efter själv. Och kan du inte tänka själv, gör som jag, läs "The secret" och bli en bättre spåtant om ditt liv.
   Jag är frälst av boken, frälst av tanken på att man faktiskt kan  förändra sitt liv med enbart en stark tanke. Eller en stark känsla, är mer korrekt.

Det är vår, snart sommar och jag blomstrar. Jag sa det förra året och jag säger det igen: jag blomstar lika mycket som pollen. Och kanske kliar jag någon i näsan med. Vem vet, kanske är det någon som sitter och stör sig på det där fruktansvärda kliandet som gör att man bara vill hugga av sig näsan? Men va fan, det skiter jag i. Jag lever, jag mår bra och framtiden ligger för mina fötter. Ett försök till klia bort mig, klias snabbt undan av mig själv. Gör så du med, ta ingen skit. Inte ens en smula jord under nageln, det ska bort, bort, bort.
   Igår fick jag faktiskt lite jord under naglarna, jag rensade i rabatten. Men jag tvättade av mig det och passade på att friska upp utemöblerna lite med trasa och vatten med. Så nu glänser vi i kapp, jag och uteplatsen.

Nu blir väntar boken i soffan och kaffebryggaren skriker efter mig. Den vill tas fram, fyllas med kaffe och vatten för att sedan drickas upp. Och visste du det inte innan så är Gevalia mellanrost ekologiskt det bästa kaffet någonsin! Säger du emot, så vill jag ha ett riktigt bra argument.

Hej sålänge!