Vad snabbt och smidigt allt går när man sett bokstäver dansa framför ögonen i flera dagar. Äntligen fick jag ner det jag ville ha i min poetik-text på papper. Lättad över att inte behöva tänka på det mer så kan jag nu gå ut i köket och belöna mig själv med lite nudlar. Ibland är jag bara så äckligt stolt över mig själv. Får man vara det?