Jag har egentligen för långa naglar för att skriva på tangentbordet, dom tar emot alldeles för mycket för att det ska vara lättsamt och trivsamt att skriva. Ändå klipper jag dom inte. Det är som när fiolläraren säger till att man måste klippa naglarna och man vet att man borde, för att det blir så mycket lättare att spela då. Men likförbannat så struntar man i det.

Det är i mitten av december månad och snön faller från skyn. Lucia har passerat och spridit lite extra ljus i år. En förtidigt född liten Wilgot tittade ut på självaste Lucia-dagen och jag betäcknar mig numera som sjubarns-moster. Jag vet att jag inte är det egentligen, men Elin är den närmaste syster jag har. Därav har Hugo (min sambos son) fått en kusin. Även där vet jag att det är fel. Ni som propagerar för kärnfamiljen hit och dit står med pekfingret i luften och skriker rakt ut: FEEEL. Jag struntar i er. För man bestämmer själv över vad som verkligen betäknas som ens familj. Blod är tjockare än vatten, men vatten är betydligt renare och jag föredrar att bi tvättad med den renaste vätskan om jag blöder. Gör inte du också det?

/Sophie

Jag har värk i pekfingret. Kan bero på att jag de senaste två timmar har samtalat med Annika i telefonen. När julen kommer finns hon i stan igen. Ser fram emot det mer än någon kan förstå. Vi är varandras själsfrände. Inte på det viset att vi är superlika, utan att vi lever i symbios. För tillfället frånskild sådan. Men våra liv följer alltid i samma spår. Det är mäkligt, men också mäktigt att ha en sådan vän som hon.


Jag har en längtan. Vill ha en liten valp att pyssla om och lära nya saker. Vill visa snön för första gången, vara med när en tass når vattenytan en sensommarkväll och vill mysa med en sån där liten i knäet. Jag vill vandra promenader i vattenpölar, lerig mark och kasta bollar till den lilla parveln. Jag vill lära ut sitt, stanna och fot. Jag har en stark vilja att torka små valptassar innan vi stiger in i hemmets sfär. Se runda små ögon titta i mina och vänta på klartecken att få gå till matskålen. Jag har en längtan efter att få bli någons matte igen.

/Sophie

Jag måste göra om min design här. Det funkar inte att skriva för mig om det ska se ut såhär. Alex, du kanske kan hjälpa mig? Jag är värdelös på sånt. Tar för mycket tid, onödig tid. Vill att allt ska flyta på, utan stopp. Vad röstas på, en ny eller en omgjord blogg?

Jag sitter med den andra koppen kaffe och laddar. Ska snart ta tag i dammsugaren och dra ett varv, sen torka govet också innan jag beger mig till träningen. Känns skönt att ha kommit igång, att benen skriker av träningsvärk och det inre liksom jublar av att få känna musklerna pumpa. Nu låter det som jag är värsta knutten, men jag tror att alla vanliga Svenssons känner likadant efter en bra prestation.
Funderar på om jag ska låta kroppen svettas lite extra idag genom att sätta mig i bastun efteråt. Verkar lockande, då min hud har knottrat sig hela morgonen.

/Sophie

Jag började skriva ett inlägg här för någon vecka sen. Men la aldrig ut det, vet inte riktigt varför. Det bara tog stopp straxt innan jag skulle trycka på Publicera. Idag tänker jag ta mig förbi hindret. Det har jag ju gjort så många gånger förr.

När jag tänker tillbaka på en tid som varit så ser jag hur förfärligt många hinderbanor som jag snubblat runt i. Irrat runt som en hamster i hjul. Varför? Jo, svaret är ganska enkelt: För att finna mig själv.
   Dock trodde jag aldrig att en vanlig utekväll med tjejerna skulle bidra till detta. Att jag skulle finna min självsfrände livs levande på ett dansgolv i slutet av April. Men, som ni säkert anar så var det precis det som hände. Några månader senare sitter man här, i en ny fas i livet. Och jag ska säga er en sak: Det trodde jag aldrig. Det var inte ens något som jag ville. Jag hatade allt som stavades kärlek. I alla fall när det gäller man-kvinna-leva-lyckliga-i-alla-sina-dagar. Sånt fanns inte längre i min värld. Den var bortspolad på någon liten strand. På något märkligt sätt så fanns glöden inom mig. Viljan att vara två växte. Och nu är vi tre. Du, jag och bonusbarn <3

Dags att ta tag i denna lördag. Mycket ska hinnas med idag. Kanske återkommer jag inom kort. Kanske kommer det inte något mer inlägg. Man vet aldrig. Men sån är jag!

/Sophie

Sitter på balkongen. Solen skiner, det doftar blommor och radion sjunger om sommaren. Pepzi ligger vid mina fötter. Vi har ätit frukost här ute och i morse gick vi en långpromenad nere vid vattnet. Jag gick förbi mitt drömhus. Det var länge sen nu. Som jag gick där. Och länge sen som jag kom på att jag vill bo just där. Förmodligen kommer det aldrig inträffa. Men man kan alltid drömma. Vissa drömmar slår faktiskt in. Vissa saker bara händer som man inte trodde skulle hända. Men vem vet, kanske sitter jag i det huset om ett år eller två? :)

Vi åker båt. Jag kör och du sitter mitt emot. Mina gosedjur följer med också. Vi åker fort fort. Det blåser i håret och stänker lite från vågorna. Vi sjunger sånger tillsammans. Vi nynnar högt för att överrösta motorns brummande läte. Vi stannar till vid en kobbe och läser en bok ihop. Sen åker vi hem, stiger av madrassen och går ut i köket för att äta lite lunch. Minns du mamma, minns du hur bra vi var på att leka när jag var liten?
Det var min mammas dag igår, och alla andra mammors med. Men jag har det finaste av alla, så jag är extra tacksam för min mor just är den hon är <3

NU ska jag skriva klart mina jobbansökningar, så planerna inför hösten blir som jag vill.