Nähä, fortfarande har jag inte kommit i gång. Och allt på grund av ren och skär lathet. Näsan rinner och jag måste snyta mig var tredje minut. Ja, ni hörde rätt. Jag skyller på snor och hostattacker...och sömnbrist. Trots att jag sovit för länge dessutom. Skeva dag. Skeva tankar.

Snart är det onsdag och jag är tillbaka till verkligheten igen. Fast på ett bra sätt. Jag ser fram emot att få träffa klassen igen, lyssna på nya kommentarer om olika texter och speciellt längtar jag efter Drottninggatan. Trodde aldrig jag skulle känna så, men faktum är att när jag börjar min vandring på den så känner jag att jag snart är hemma. Mina hem finns överallt. Jag är rotlös, men på ett positivit sätt.
Att jag inom en vecka dessutom har mitt eget krypin, där jag får sova i min egna säng och där mina egna prylar kan få skräpa runt hur bäst de vill...ja, den känslan - Obeskrivbar.
Idag sov jag lite för länge. Och mina drömmar innehåller sånt som jag inte vill tänka på. Lämna mig ifred och låt mig drömma om hoppfullhet. Tur att livet utanför drömmens värld är så mycket behagligare.
Min rotlösa känsla spelar av sig i det jag skriver just nu. Jag märker att det blir lite osammanhängande, lite suddigt, lite skissaktigt. Men jag är sån nu, kan inte ändra på det över en timme, eller ens en natt. Därför får ni stå ut med att läsa sånt skräp som det här. Det är inget jag tvingar er till, ni gör det för att ni vill och inte för att ni måste...Precis som med så mycket annat, inte sant?
Nu ska jag lämna både er och mig själv i fred en stund, förhoppningsvis hela dagen och bara skriva på sånna där hemskheter som ska planterna sig i min roman.

Jag är arg på min telefon. Endast nödsamtal. Släng dig i väggen. Den får inget kontakt med nätet. Bra, skitbra. Hur gjorde dom förr i tiden när det inte fanns sånna här mojjenger? Hur klarade dom sig? Jag är ett bortskämt nutidsbarn som behöver sin mobil och jag hymlar inte med det.

Jag var pepp. Jag skulle sätta igång förut. Men så kom tankarna tillbaka och jag hämmade mig. Vill inte skriva det som jag ska. Det vänder sig i magen på mig. Kanske bara borde min huvudperson åka på en resa till Sälen? Så kunde i alla fall mina karaktärer få åka lite bräda? Vore kanske en idé? Men herregud, har jag någonsin haft en liknande abstinens? Svar: NEJ.
Blir till att se över ekonomin och vända på varenda krona, för det här måste göras nåt åt!

Jag har blivit dålig på det här med bloggandet. Jag har blivit dålig på många saker många gånger. Men så drar man i en liten tråd och plötsligt dansar dockan igen. Jag hoppas den vill börja dansa snart igen. Just nu är det bara jag som gör det. Dansar alltså. Eller inte just exakt nu. För nu sitter jag i vardagsrummet hos mamma och pappa. Jag hoppas natten kan föra med sig bra vindar. Jag behöver dom. Mer än någonsin faktiskt. Blir trött på mig själv. Har sagt hela dagen idag att jag ska skriva. Men istället går jag på promenader, gör onödigheter på internet, pratar i telefonen, tvättar, spelar gitarr i flera timmar... ja, jag gör allt utom att just skriva på det som jag borde. Min roman. Men det tar emot. Det skriker inom hela mig. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag satte mig i min soffa förut, tänkte att den kunde hjälpa mig på traven, putta mig lite i rumpan och säga Du klarar det, du kan det här, det blir bra. Men inte fan gjorde den det, den bara mös av att jag satt där och smulade med chipsen och droppade några skvättar coca-cola på tyget. Jag har frågat mig själv tusen gånger under hela lovet varför det tar stopp, varför texten sitter fast i mig och vägrar titta ut på papper. Jag kom fram till svaren idag. Jag hatar att skriva om, vill ju helst skriva allt på papper och sen är det klart. Det tar emot att renskriva, men jag gör det. Men så nu, i detta fall ska jag skriva om ett helt kapitel...lägga till massa krusiduller hit och dit. Och tro för den sakens skull inte att det är roliga krusiduller. Det är pain in ass saker som ska dutiluduttas med. Äckliga, äckliga kapitel. Jag orkar inte grotta mer i otäckheter. Vill skriva om trevligheter. Varför känner jag så nu? Har mitt eget liv tagit en alltför stor vändning för att jag ska palla trycket? Vad ska jag göra för att få tillbaka den härliga känslan av att skriva äckliga historier? Kanske är det just bara det här kapitlet som jag inte klarar av nu, kanske borde jag bara välja ett annat att skriva om...?
Hundra kansken spelar fia med knuff i skallen på mig. Och det handlar inte bara om mina texter. Det handlar om allt. När för mycket händer så blir det övrhettning i min hjärna. Och hjärta.
Ställ mig på en bräda på det bästa berget du kan hitta och låt mig åka på snötäcket...

Men hallå där!
Lovet har swichat förbi snabbare än väntat, vilket i och för sig betyder att jag haft det bra. För det har jag. Är dock förkyld med världens värsta hosta, men jag klagar inte ändå. På ett sätt var det värt det, eller förresten...på alla sätt. Man blir ju alltid frisk någongång så...

Det som känns tristare än tristat just för tillfället är att alla runt omkring mig verkar lämna landet. De droppar av en efter en. Och här sitter jag. Men snart ska världen och jag mötas igen... Ska bara skriva klart min bok och spara mina slantar. Blir nästan lite rädd när jag tänker på hur mycket som kan hända och hur mycket som faktiskt har hänt bara det senaste året. Men med tanke på min underbara start på året så kan det inte sluta på fler än ett sätt!

Jag måste ersänna att jag har världens bästa vänner, all kärlek till er.

Helgen blev bra, mycket bra till och med. Jag hade inte fel när jag hade saker på känn. Vilket var bra, för det är så tråkigt att bli besviken. Vi käkade en utomordentligt god middag hos Alex och det fotograferades flitigt, vilket medförde att man kunde glädjas ända in till morgondagen då Alex, jag och Sebbe tittade på alla alster. Många skratt blev det kan jag lova. Hela dagen igår var överhuvudtaget lyckad. Strosade på stan och såg igenkännbara ansikten var jag än vände mig, vilket i och för sig kändes ganska absurt nu när man är van att vara mer anonym. Fikade hur många gånger som helst igår, först med Annika, sen med Alex, sen mat med Alex och Sebbe, sen fika på stan med de två och Lizette och Alexander och sen igen med Alex och Sebbe...igen. Ja jädrans vilken mysdag!
Den slutade dock inte så bra, skulle ta av mig strumporna när jag väl var hemma och då hände det något skumt med min rygg. Den la av skulle man kunna säga. Så nu känner man sig som en annan invalido. Har dock kurerat mig med både det ena och det andra idag, så förhoppningsvis får jag en frisk rygg i julklapp. Det vore nåt det.
Kvällen ska tillbringas med mami och papi framför Uppesittarkvällen. Tänkte vinna mig några miljoner, det  kan gå åt.

God jul på er allesammans!
Vill även passa på att hälsa till Alex igen, GRATTIS! :D

Ni är så dåliga på att kommentera, men trogen skribent som man är så fortsätter man ändå. Ni verkar ju ändå gå in och intressera er för lilla mig. Så något är det som lockar..?

Västervik ligger för mina fötter igen och dom trivs. Vi trivs. Jag och mina fötter. Åt frukost med världens bästa Alex i morse och fick se många bilder på det äventyr som hon varit i väg på. Om jag önskar jag hade varit med? - Ja, vad tror du?! Blanka hästryggar, bedårande landskap, zebror, apor, lejon, flodhästar, båtturer, bergsvandring, strandmys, solnedgångar, grillkvällar och så värme. Stekande sol som är så där het som den bara kan vara utanför Sveriges gränser.
Alla bilder, alla historier och naturen fick mig att längta bort, trots att jag precis kommit hem. Logiskt? - Nej. Men sån är jag, det är bara att vänja sig.

Julen närmar sig med stormsteg och det ska firas med en mysig glöggkväll med tjejerna. Innan dess ska håret bli färdigt, sitter nämligen med färg i skallen. Behövde uppgradera mig lite, samma färg som innan...så det blir nog finfint. För er som inte hänger med i svängarna, så är den blonda flickan på bilden här ovan endast ett minne blott. Höst och vinter kräver en mustig färg, därav mitt val av en mörk nyans.

Annars består min tid framöver av olika festligheter, vilket alltid är trevligt. Och familjemys.
 Undra om man kan säga att jag har kommit hem nu, trots att jag egentligen inte har något hem? Kan jag uttrycka mig: "Äntligen hemma!" eller "Oh, vad skönt att komma hem!" eller "Nu är jag hemma!" ?
   Det känns så just nu. Så jag passar på att skriva det här i alla fall: Jag kommer att vara hemma hela mitt jullov. Även om en författare aldrig har ledigt, så ska jag njuta ordentligt av mitt hem, min hemstad och alla mysiga männsikor de kommande veckorna :)

Jaha, då var den vanliga promenaden runt sjöarna tagen. Mina lungor har fått andas ut all katthår och benen har lagt på sig ytterligare lite träningsvärk. Nu väntar romanskrivande. För övrigt så slog det mig när vi var ute och gick att en stor bidragande faktor till min lyckokänsla är Thea. Tack vare henne så lyckades jag få till en snygg början på det kommande kapitlet. Jag satt i bäddsoffan/sängen i går kväll och bara av hennes närhet så knapprade fingrarna av sig själva på tangenterna på min dator. Låter kanske skevt, men mina förklaringar är inte de bästa just nu. Är lite skakis efter vår snabba gång, så kanske borde man få i sig nåt i lilla magen?

Men god kväll på er där ute i världen. Mina ben gör ont, har träningsvärk av allt promenerande. Men jag ska inte klaga, känns ganska bra när man vet att något gör nytta. Min kropp behöver byggas upp, repareras och möjligen stylas om lite. Så visst är det ett steg i rätt riktning.

Vill gärna skriva här, men är omotiverad. Tycker det är trevligare att meddela mitt liv via samtal. Det är bekvämare, man slipper undra vem om egentligen läser all strunt som jag öser ut. Så vill ni mig något så vet ni var ni finner mig. Kanske ändras min uppfattning efter jul, kanske inte. Hur som, så är det det som jag ser fram emot nu. och har gjort ett bra tag. 

Men god dagens. Blev visst inget andra andvets-inlägg för min del. Men jag hoppas ni hade det riktigt mysigt i går. Jag var mest trött, efter helgens bravader. Annika och jag har haft det hur bra som helst. Kunde dock haft det liiite bättre, om vi hade spelat Wii igår, men tröttheten sa liksom ifrån.

Jag har inga kloka tankar eller spännande saker att komma med. Bara ett kort och gott hej. Och så ett hejdå med.
Idag blir det till att gå en sväng på stan med Lizette, Fia och Sarita. Ser fram emot det!

Förresten, jag måste hitta någon som vill ta sig an min blogg-design...eftersom jag själv inte har den talangen...Förslag någon?

Nu har ännu en dag passerats. Och den har inte varit illa heller, blev faktiskt lika bra som förväntat. (Undantag då för min extreeeema trötthet). Tänk vad lite regi och skådespeleri kan göra för en text, helt otroligt. Mja, vissa av er är säkert nyfikna av att höra mer. Men nej, jag orkar inte. Funderar på att hoppa i säng nu, så man orkar med den lååånga dagen som väntar imorgon. Visserligen en trevlig sådan, men även solen har sina fläckar som man säger...

Thea och jag har tittat på "Morden i Midsomer", druckit cola och ätit ostbågar (och chipsrester). Det var gott, nu är jag mätt. Bautamätt. 

I natt kunde jag inte sova. Mitt bröst håller på att vändas ut och in. Det svider och andningen är tung, svåråtkomlig. Blev arg av inte inte kunna lösa smärtan på något sätt, försökte fumla efter halstabletter i mörkret, utan resultat. Drog in lite astmamedecin, som hjälpte andingen att i alla fall existera. Thea och jag skulle gått på stan idag, tittat i affärer och provat vackra klänningar. Istället sitter jag här och hon är ute och letar hårfärg till sig och halstabletter till mig. Tur att hon finns. Hade varit svårt att försöka få ut kaninkatten på en promenad till affären. 

Skapandet av text har pågått även denna dag. Passade perfekt, eftersom Stockholmsvädret är grått och regnigt denna första dag i december.