Jag förvånar mig själv. Jag har träningsvärk i hela min underkropp och jag har bara mig själv att skylla.
I går efter jobbet var jag så fruktansvärt trött att jag sov nästan tre timmar. Jag vaknade yr och konstig och märkte att klockan var halv fyra. Det ända jag hade gjort med min dag var att jobba och sova. Jag som skulle hinna med så mycket, packa så mycket, handla allt som jag behöver.
Men icke då, jag sov bort min dag istället.
I yrvakenhet så vandrade jag en sväng med hundarna som tittade undrade på mig. Väl inne igen så bestämde jag mig : "Jag ska åka till Gränsö, jag ska på cykeltur"
Så jag begav mig här ifrån vid halv sex någongång och var inte hemma förren vid elva igen. Cykelturen blev liiite länre än vad jag tänkt och mycket trevligare än vad jag väntat mig :)
Efter jag lyssnat på åtskilliga brummande motorcyklar så cyklade jag ifrån Gränsö och alla knuttar. Cykeln tog mig ända hem till Ida i Piperskärr. Hemma hos henne var Christoffer och han lagade mat medan jag drack mitt efterlängtade kaffe tillsammans med Ida på den soliga altanen. Någon timma passerade och då kom Tom och Emelie. Allitd lika trevligt med flera männsikor att prata med :)
Så jag måste ersänna att min dag var alldeles fantastisk bra., trots min tupplur på tre timmar. När jag tänker efter så var det faktiskt värt det. Jag behövde sova, sov och blev utvilad. Jag lyckades, oh ja :)

Tröttheten kändes i morse igen. Det var ingen höjdare att gå upp innan sex och sätta sig på cykeln och trampa hela vägen till kvantum. Jag vill bara dö. En aning seg i benen och rumpan skulle man kunna säga. Men fram, det kom jag. Hem också tykligen, eftersom jag sitter här nu :)
Nu ska jag ta min cykel (igen) och åka bort till affären. Jag känner ett starkt behov av choklad. Ingen kan stoppa mig.

/Sophie