Sunny day?
Annars händer inte så mycket här. Jag pratade med Elin igår kväll, vilket var trevligt. Men jag kände å andra sidan att jag saknar henne lite för mycket. Tusan, vi måste kunna ses snart. Börjar liksom känna mig lite halv. Äh, jag vet inte...men det är svårt att förklara. Men vi står varandra så nära och vi finns nära varandra även om vi inte hörs under längre perioder. MEN, när saknaden är för stor gör hjärtat ont.
Ska väl ta mig några skorpor med ost att knapra på. Och som sagt : försöka skriva den där omtalade scenen. Men fasen, jag är inte riktigt på humör. Vill hellre läsa än skriva idag. Hjärnan är inte tillräckligt aktiv. Den är seg efter en natt fylld på film och prat. Pontus och jag såg "På smällen" i natt, var ett tag sen jag såg den...men jösses, får aldrig nog av den. Mysfaktor - javisst.
Nehepp, nu ska jag försöka övertala min hjärna om att den visst vill skriva.
Puss.
/Sophie
Hallå.
Kom igen nu!
Pank sömntuta har hittat drömhus
Idag ska jag skissa på en karaktär till boken som än så länge är lite suddig. Skarpa linjer och en färgglad klädsel ska ordnas till den lilla filurern minsann. Sen återstår att se om jag kan skapa den scen jag vill.
Innan jag sätter i gång ska en långpromenad tas, så min rygg inte klagar alltför mycket.
För er som undrar så var jag även på bröllopsfest i lördags, vilket var den stora anledningen till att var i hemstaden. Så det var bara till att ta på den vackra klädseln igen och äta god mat i en oslagbar lantmiljö. Jag är fortfarande tagen av huset, mitt drömhus. Jag blev så betuttad att jag till och med skulle kunna tänka mig att bo där, mitt ute i skogen, två-tre mil utanför Västervik och bara glädjas åt mitt vackra hem, vackra miljö ett helt liv. Vore jag rik, skulle det vara där ni äran att besöka mig.
Festen var mycket trevlig med sång, dans och mysiga männsikor. Finns inget att klaga på. Och brudparet var lika fina som jag mindes dom ifrån Paris <3
För övrigt så behöver jag klippa mig. Håret börjar bilda dreadlocks, mitt typiska tecken på att det var alltför länge någon satte saxen i det. Dessutom skulle lite färg inte skada heller. Men som sagt, den som ändå vore rik. Eller typ...hade pengar. Csn är så lååångsamma. Tur att det finns mat i kylen i alla fall.
/Sophie
Jaha.
Alex ringde nyss, vi pratade, planerade, strukturerade. Både lika rastlösa. Hon där, jag här. Nu är det tyst igen. Ingen som pratar. Bara en sovande hund på golvet. Och så jag.
Nu väntar tvättstugan på mig. Men sen väntar det roliga. Dagens matlagning och sen kommer Pontus hem :D
Förlåt att jag är så kort i tonen idag, men jag har alldeles för många tankar och funderingar för att kunna få plats med de på ett och samma inlägg. Så jag eldar upp ord som tänks.
Kort och konstigt, pga. konstig rygg.
Många dagar av fart och fläkt har nu avlöst varandra och jag har knappt hunnit avsluta en mening förren en nästa är på intåg. Inte för att jag inte har haft trevligt, för det har jag verkligen haft! Men nog är det skönt att vara hemma, sova i sin egen säng på sin egen kudde. Jo då.
I fredags åkte jag till Västervik. Som vanligt när bussen rullade in i staden kände jag en trygghet sänka sig som ett sockerlager över mig. Det finns faktiskt ingen annan plats som jag kan andas ut och slappna av och sluta oroa mig över saker, än just där.
Middag åts hos mamma och pappa, vilket förövrigt var lika gott som vanligt. Och middagen var efterlängtad, med tanke på att senaste gången jag åt var frukost. Vilket innebär sisodär 11 timmar tidigare. Oj då. Ibland klarar kroppen mer än vad man tror. Jag hade ju trots allt varit i skolan på föreläsning, promenerat till centralen, suttit på en buss i 4 timmar.(vilket är mer krävande än man tror...iaf med en elak rygg).
En promenad med Pepzi, en dusch och sen var jag taggad igen. Mötte upp Sandra. Hjälp, vad jag hade saknat den tösen. När vi skulle skiljas åt fem timmar senare, var det också fem gånger jobbigare än vad jag hade kunnat föreställa mig.
Nej, nu orkar jag inte sitta här längre. Skriver mera senare. Ryggen säger ifrån.
Onsdag
Som tur är vi fler med trötta ögon här som kan vara gnälliga tillsammans. Och som kan äta carsewnötter tillsammans. Sen ska jag sova med lurviga, mysiga kissekatten Siw. Och det mina vänner, det är något jag längtat efter!
Gamle tanta?
Ja, jag får väl börja med att berätta att anledningen till att jag inte skrivit på ett tag har varit att det har varit fullt hus här i några dagar. Så tiden har liksom inte riktigt räckt till.
Nästan hela familjen var här i lördags. Presenter öppnades och champange dracks ur nya fina glas. Senare kom Alex, Sebbe, Elin och Matte. Då dracks kaffe ur den nya kaffebryggaren och pratades om både det ena och det andra. När kvällen kom, så åkte dock Elin och Matte. Men jag, Pontus, Sebbe och Alex drack vin ur de nya vinglasen, sjöng och spelade spel.
Att en och samma dag kan innehålla så mycket glädje och händelser är nästan ofattbart. Som om en vinterdag i juni. Eller att det skulle stå en zebra i mitt vardagsrum. Men vissa saker händer, mot all förmodan. Och det är jag så tacksam för.
Här bjussar jag på några bilder från helgens ståhej!
En del av den del av familjen som förgyllde dagen.
Skål min älsking!
En hög av underbara vänner.
När kvällen fortfarande var ung.
Sen väntades fler spel, fler sånger, fler glas vin, fler skratt, fler pratstunder,
fler matstunder, fler...ja allt. På söndagen blev det till att åka buss till centrum
för diverse affär-springande. Mucho trevligos.
Efter söndag kommer måndag, som de flesta vet. men den här måndagen var inte vilken som helst. Det var min födelsedag. Jag har numer passerat 20-års sträcket. Betyder det att man är vuxen? På riktigt liksom? Vad är att vara vuxen? Är det en verkligen en viss ålder som säger "Nu är du gammal" eller är det något man kan hålla sig borta från hela livet? Vad tror du, min vän? Måste man göra tusen saker innan man blir vuxen? Eller är det just att kunna göra tusen saker som är att vara vuxen?
I alla fall, måndagen kom. Jag vaknade upp av en Pontus som gav mig en lätt kyss på kinden och puffade upp mig ur sängen med orden "God morgon älskling och grattis. Kom med här"
Trött som ett jävla ånglok makade jag mig upp ur sängen och med ut i köket. Där väntade världens finaste frukost med varm choklad och vispgrädde, rostat bröd med ost, nybryggt kaffe och tända ljus tittade på oss medan vi åt. Sen fick jag en present :) - Ett underbart linne som jag önskat mig!
Och sen fick jag en present till. När jag mött upp min goding Annika. Så här fint hade hon slagit in den:
Skimrande papper, med skimrande innehåll.
Tack sweetie. På kvällen blev det bio, självaste Mamma Mia.
Ja, jävlar vad den var bra. Svårt att hålla sig från att sjunga med...om man säger så.
Svårt att hålla sig från tårar på kinder med. Faktiskt.
Ta väl hand om dem och det som ni gillar. Man vet aldrig när det rycks ur ens händer.
Salt
Trots min sovande själ så har jag hunit med att tvätta, planera nästa kapitel och bokat lite buss&tåg-resor. Dock inte ätit någon mat, så det ska styras upp nu. Pontus står i köket och fixar med något nu. Ska bli gott. Äh, ni märker att jag är opepp, skriver kort och konstigt. Men sånt är livet när man är en vaken sovande männsika.
I morgon kommer hela familjen, eller nästa hela. Ska bli mysigt. Pontus har t.o.m bakat bullar till kalaset. Mums!
Mördar spindel, mördarspindel.
Jag är fortfarande vaken. Och jag har gjort vad jag lovade mig själv förut. Ett kapitel är klart, så imorgon (idag) när jag vaknar blir det till att läsa igenom igen för att se till att min hjärna inte varit helt ute och cyklat under natten och sedan maila det till klassen. Vad jag kan läsa av det nu så tycker jag att jag fick till det riktigt bra. Men som sagt, det återstår att se.
Ryggen är fortfarande paj, kanske ännu mera nu efter alla skriverier. Men i morgon väntar långpromenad så då ska den väl bli lite nöjd ändå. Förresten så blev det inget badande av förut. Inte för att jag inte ville, utan för att det var en monsterstor spindel som också ville bada. Han bara låg där i badkaret och stirrade på mig. Gigantisk. Äcklig. Jag brukar inte ha något som helst emot spindlar, brukar kunna förhålla mig till dom riktigt bra. Men den här... han var en klass för sig om man säger så. Jag trodde Pontus skojade när han kom ut från toaletten och visade med händerna vilken jättespindel som var vår gäst där inne. Så jag sa glatt att jag kan komma och ta ut han där ifrån, om Pontus nu var så fjompig. Där fick jag. Det hela slutade med att spindeln flyttade in i dammsugaren med hjälp av Pontus. Jag kunde inte se på. Kan liksom inte rå för att jag tycker synd om den. Tur att man inte föddes till spindel i alla fall!
God natt, nu ska jag drömma om sommarnätter och havsbrus.
Stressande lugn, sövande lugn?
- När jag skulle tvätta händerna så spottade jag ut tuggummit i handfatet. Förvånad över min handling plockade jag upp det.
- Mitt högra öga har skumma nervryck var och varannan sekund. De vägrar ge med sig?!!
- Drömmen i säg sitter kvar på näthinnan och spelas upp om och om igen. Försvinn med er era maffiosos!
Så nu sitter man här, trött igen. Förmodligen för att jag sov alldeles för länge. Att sova 13 timmar kanske är lite väl att ta i. Men vägrar kroppen vakna så är det inte mycket att göra åt saken. Jag skulle utan problem kunna slockna nu. Men det anses onödigt nu, kvällen är ung. Och för er som inte vet, min kreativitet är som störst under småtimmarna. Inatt ska tänkas, planeras, skrivas. När morgonen gryr finns ett kapitel klart att levereras. Det blir dock ingen resa till skolan imorgon, min rygg säger nej. Åka tåg är inte den bästa medecinen mot värk har jag hört. Däremot promenader och bad ska läka ihop trasiga ting. Så kanske blir det en simtur i badkaret om en stund. Men bara kanske, oftast är jag alltför rastlös för att klara av att bara ligga still och låta mig själv koppla av. Jag vet inte vad det är som jag är rädd för när jag ligger där. Kanske är det just det att man inte kan simma i ett badkar? Alltid innan jag beslutar mig för att bada känns det mysigt, avkopplande, trevligt. Men sen när vattnet är uppfyllt så är det alltid för varm. Jag skållas på fötterna och tvingas dra upp dom igen. Ojar mig för att jag redan står naken och fryser. Känner mig puckad för att jag inte kunde minnas att jag alltid, alltid, alltid gör så. Häller upp för varmt vatten, står nacken och huttrar och bara känner mig rastlös när jag väl nått vattnet.
Hur ska man göra för att kunna ta det lugnt i en omgivning som är så lugn att man blir stressad?
/Sophie
Jag - en misshandlande sömntuta?
Med dessa ord öppnade jag min dag klockan 12:52. Förvirringen var total. Jag skulle vakna tidigt idag, kom till skott i goood tid, eftersom jag ska sova tidigt ikväll. Så varför i hela friden har jag inte blivit väckt? Svaret var enkelt:
"Jag försökte, men du bara slog mig" svarade en ännu mer förvirrad Pontus.
Jahapp, kul. Min kropp vill bara sova. Den trivs bäst i sovande tillstånd och vägrar släppa efter på den ständiga ryggvärken. Det gör ont hela tiden. I ryggslutet. Så varför kan då inte rygghelvete sluta göra ont? Gnagande ord om och om igen, jag vet. Men det är jobbigt när det gör så ont och man måste sitta ner för att kunna skriva. Jag kan inte gärna gå promenader hela tiden och fylla öronen med ljudböcker, även om det är trevligt. Men man får inte alltid ägna sig åt det som är trevligt, rätt, slappt. Man måste anstränga sig. Jag vet inte, men kanske är min rygg överansträngd?
Snart ska jag laga mat. Det är något som jag numer räknar som slappt, avslappnande. Det är skönt, man befinner sig i total koncentration. Ungefär som när jag skriver. Inget annat existerar. Bara jag och den skapande processen. Och nu när det gör så förbannat ont så är matlagandet mer uppskattat än skrivandet. För då får jag stå upp, röra lite på mig. Göra rörelser som inte gör alltför ont.
Ja, herregud vad jag klagar. Men sitt inte bara där och tyck att jag gör det. Hjälp mig förtsjuttsingen!
Cold world, cold word.
Carrie är tillsammans med en rysk konstnär, hon är förblindad av kärlek, så där som man kan vara precis i starten av något nytt. Hon är så sprudlande glad, eller hon säger att hon är det. Kanske känner hon att hon måste vara det, förväntas vara det...så det liksom är bäst att hon är det.
Hur som, avsnitten börjar med att hon får ryssens larmkod till lägenheten och sedan även får hon en egen nyckel. Bums börjar hon jämföra med Big. "Till Big var jag tvungen att böna och be för att få en nyckel, men nu...jag har till och med fått en badrock"
Carrie berättar vidare om hur välkomnad hon känner sig till ryssens hem, att han gör henne till en del av sitt. Och det är väl just det, han gör bara henne till en del av sitt. Men hon då? Vem blir kvar? När han plockat bort hennes hem, hennes hemstad och hennes jobb...vad finns kvar?
Om några avsnitt händer det. Carrie övertalas av ryssen att flytta ihop med han - i Paris desutom. Hon ska lämna allt. Och hon gör det, till en början.
Hur många är det inte som offrar allt för något som bara är en jämförelseteori? Om man lever i ett sånt liv där det går ut på att se hur det var förr, när man levde med någon annan, lever man verkligen med den rätta då? Eller önskar man hela tiden tillbaka till sin egen Big?
Carrie börjar t.o.m tänka på att skaffa barn med denna trygga man. (trygga pfft) Själv har jag aldrig gillat ryssen. Han är för kall, för stel, för påklistrad. Det är lätt att se vem som bär på sanning om man tittar med skarp syn.
Tänk om fler männsikor kunde stanna upp, lyssna till sitt inre och inte vara rädda för vad som är deras sanna känslor? Jag är så tacksam för att jag tillsist insåg, kände efter, vågade se...ja kalla vad fan du vill. Mitt förnuft är i alla fall fångat, nu kan jag både se fram och tillbaka utan att känna våndan över och tänka hundratals "om". Jag vet var jag hör hemma och jag är på rätt plats. Hur står det till med dig? Är du på fel plats vid fel tillfälle? Eller har du hittat ditt sandkorn i öknen?
/Sophie
Mullerimullerimock?
Nyss ringde Alex, det kändes som evigheter sen vi pratade. Fanns så många ord att byta. Så många nyheter att berätta. Gosh, vad jag saknar henne. Hon vill ut och resa, upptäcka nya platser, se nya saker. Jag vill följa med, svepas med i strömmen av nya intryck. Ibland vill man mer än vad som är möjligt för stunden. Nu finns andra saker på min prioritetslista:
Skola, vilket innebär skriva, läsa och kritisera texter.
Köpa nya möblemang till hemmet
Planering av bröllop :)
Det är min höst, i stora drag.
Vad ska du göra när mörkret tränger sig på, och det inte finns någon triumfbåge att luta sig emot?
Cykeltur till Ikea
Idag har det inte blivit något pluggande alls, så snart är det dags att ta tag i den biten med. Men först - en långpromenad i månens sken hand i hand och koppel i hand.
Back in town
När jag steg ut från Centralen igår och höstvindarna drog försiktigt omkring min kropp tillsammans med hundratals männsikor i stressade morgonfrisyrer som sällskap så kände jag det. Hem. Ljuva hem dessutom. Min själ är förvirrad, var är hem, vad är bort? Måste man ha en endaste en plats som man får kalla hem? När jag nådde Tyresö senare under dagen så kom känslan igen. Sprittande, sprattlande, sipprande. Nog är det en mysig idyll alltid och jag är glad så länge mina kära kumpaner stannar kvar så jag får smaka på skönheten då och då. Faktum är att jag kommer få smaka så mycket att jag kanske blir mätt (?). nej Stockholm mättar mig nog aldrig. När variationen är så pass stor så hinner alltid hungern göra sig påmind igen. En gång i veckan, sova där, vakna där, vara där. MYS. Finns det inget annat att längta efter så har jag alltid det.
Framåt halv sex nådde jag mitt andra hem. Mitt senaste, modernaste, käraste hem. Men nu är det inte staden som lockar, det är hemmet i säg. Alla saker, Pontus, Chabo... Ja, ni fattar.
Jag ska sluta sjabbla och sätta mig riktigt bekvämt i soffan och bara njuta. Tänk, vilken lyx jag har som känner mig så välkommen på så många olika ställen!
/Sophie
Blixtar och solsken
Vet inte riktigt vad jag ska skriva här just nu. Är mätt, go och glad efter en mumsig portion köttbullar och potatis. Det är en mysig stämning här just nu, jag trivs i nya hemstaden och det doftar nytvättade kläder. Något som däremot saknas är alla tavlor på väggarna, det ekar ganska bra här inne fortfarande. Men så snart som möjligt så bär det av till Ikea för att införskaffa ramar till de tavlor som vi valt ut ur vår gemensamma samling.
Ni som aldrig haft en ostrukturerat hem vet inte hur mycket man faktiskt uppskattar att få allt i ordning. Nu är ju som sagt nästan allt på plats och bara känslan av det får en att känna lugn. Nu kan jag planera saker som jag vill inreda med, möbler som skulle passa bra eller tapeter som skulle klä väggen finare än nu. Jag kan drömma, planera och tillslut nå fram till den punkt då man kan köpa dessa ting. Innan var det inte ens möjligt att få plats med någon inredning.
Senare idag så ska jag titta på fotografierna som togs i Paris, från sommaren och bara njuta av alla vackra saker som kommer blixtra framför mig.
Vad ska du göra? Kanske se på "Idol" och skratta tills tårarna kommer? Det ska jag göra! Klockan 20:00 i 4:an, vågar du missa det?
Herr Eiffel, ett bröllop och...
Dagen efter gick jag och Pontus själva och sevärdigheterna swichade förbi en efter en. Notre Dame avlöste Eiffeltornet och där satt vi. I en park, med tornet framför pupillerna. Människoröster dansade förbi, men vi såg dom inte. Vi såg bara varandra. Jag såg bara dig, du såg bara mig och Eiffeltornet skådade oss från ovan. En bit från baguetten låg fortfarande orörd, jämte våra ben som vilade på den gröna gräsmattan. Jag tittade på den, tittade snabbt omkring oss och sen tittade jag bara på dig. Sen sa jag det. Du låg stum, såg djupt in i mina ögon och jag drog en hårslinga från ditt ansikte. Sen sa du "Ja". Ditt leende kom fram, dina ögon tindrade till och mina ögon svarade dina. Våra händer möttes, ringar sattes på och Eiffeltornet fällde några tårar. En för kärlek, en för glädje och en för sorg. Varför sorg? Jo, tornet kommer inte få vittna vår vigsel på nära håll. Men det får stranden, vågorna och Thailand. Pontus, jag älskar dig.