Paris var lika med bländande skönhet. Det var ljumma vindar, sena nätter och långa promenader. Det var bröllop i en svensk kyrka mitt i centrala Paris. det sas ja, både en och två gånger. Bruden tog brudgummen, brudgummen tog bruden. Leenden sprack upp i tårfyllda ansikten. Vi vittnade en vigsel och jag bar på en hemlis.
   Dagen efter gick jag och Pontus själva och sevärdigheterna swichade förbi en efter en. Notre Dame avlöste Eiffeltornet och där satt vi. I en park, med tornet framför pupillerna. Människoröster dansade förbi, men vi såg dom inte. Vi såg bara varandra. Jag såg bara dig, du såg bara mig och Eiffeltornet skådade oss från ovan. En bit från baguetten låg fortfarande orörd, jämte våra ben som vilade på den gröna gräsmattan. Jag tittade på den, tittade snabbt omkring oss och sen tittade jag bara på dig. Sen sa jag det. Du låg stum, såg djupt in i mina ögon och jag drog en hårslinga från ditt ansikte. Sen sa du "Ja". Ditt leende kom fram, dina ögon tindrade till och mina ögon svarade dina. Våra händer möttes, ringar sattes på och Eiffeltornet fällde några tårar. En för kärlek, en för glädje och en för sorg. Varför sorg? Jo, tornet kommer inte få vittna vår vigsel på nära håll. Men det får stranden, vågorna och Thailand. Pontus, jag älskar dig.