Många dagar av fart och fläkt har nu avlöst varandra och jag har knappt hunnit avsluta en mening förren en nästa är på intåg. Inte för att jag inte har haft trevligt, för det har jag verkligen haft! Men nog är det skönt att vara hemma, sova i sin egen säng på sin egen kudde. Jo då.
   I fredags åkte jag till Västervik. Som vanligt när bussen rullade in i staden kände jag en trygghet sänka sig som ett sockerlager över mig. Det finns faktiskt ingen annan plats som jag kan andas ut och slappna av och sluta oroa mig över saker, än just där. 
   Middag åts hos mamma och pappa, vilket förövrigt var lika gott som vanligt. Och middagen var efterlängtad, med tanke på att senaste gången jag åt var frukost. Vilket innebär sisodär 11 timmar tidigare. Oj då. Ibland klarar kroppen mer än vad man tror. Jag hade ju trots allt varit i skolan på föreläsning, promenerat till centralen, suttit på en buss i 4 timmar.(vilket är mer krävande än man tror...iaf med en elak rygg). 
   En promenad med Pepzi, en dusch och sen var jag taggad igen. Mötte upp Sandra. Hjälp, vad jag hade saknat den tösen. När vi skulle skiljas åt fem timmar senare, var det också fem gånger jobbigare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Nej, nu orkar jag inte sitta här längre. Skriver mera senare. Ryggen säger ifrån.