Efter dagens hårda arbetsdag så fick jag äntligen belöning. Fest hos Ida, vilket var väldigt lyckat! HOn fyllde ju 20 och det känns makalöst att jag har kännt henne så länge som 7 år. Oj, oj oj...vad vi har hittat på mycket roligt tillsammans. Tycker om henne massor!

---

En dålig sak hände däremot nyss när jag åkte därifrån. Självklart fanns där en uppkäftig djävul som försöker smöra sig in hos folk för att sedan bryta ner dem totalt. Han småpratade med mig, pratade gamla tider, tyckte det var kul att se mig osv. Men så tog han upp en helt absurd sak, frågade den dummaste frågan som går att forma. Det är en sån fråga som man inte kan ge ett svar på. Man bara står där som ett frågetecken och undrar var medmänskligheten tog vägen?  Man undrar när skadeglädjen blev viktigare än medlidnadet? Var hans mål att knäcka mig? Var jag för glad för hans skull? En sån jävla idiot. Nu i efterhand önskar jag att jag bara att svarat ett rakt och klart NEJ. Men hur skulle jag ha hunnit tänkte ut det? Allt gick så snabbt, övergången mellan bra och dåligt var hårfin och plötsligt stod man där med ett hånleende riktat mot sig. Hur kan man överhuvudtaget få för sig att fråga vissa frågor? Tänker männsikan inte på vad han säger, lär han sig aldrig? Vissa människor ändrar sig då aldrig. Sorgligt.
Men trots allt så jag tänker inte mig låtas knäckas. Jag ska stå på mig. Visa att han inte kan dra ner mig till botten bara för att han själv ligger där och kvider. Säkerligen är han avundsjuk på det liv jag lever nu och det kan han gott ha. Bättre ska jag få det och då kommer han sjunka så lågt ner att man aldrig mera någonsin kommer försöka sig på att resa sig till min nivå. Aldrig. Han kan inte och han får inte skada mitt psyke någon mer gång. Han har gjort det för många gånger, nu räcker det. Punkt slut.