När jag får vara den jag är och blir omtyckt för vad jag är så är jag lycklig. Jag tror alla känner så. Just nu är jag jäkligt lycklig, men ändå kolosalt olycklig. Jag har en djup saknad i mitt hjärta, främst efter den person som jag älskar. Ja, jag älskar honom så djupt, så innerligt att jag inte kan hålla det för mig själv längre.
Jag har en teori om att man bara kan älska en männsika så mycket. När det gäller kärleken alltså. Man kanske tror ett flertal gånger under livet att man funnit den rätta. Man tror det gång på gång, men man vet alltid sanningen. Man vet att det bara finns en rätta. Det finns bara en stor kärlek. När man har funnit den så ska man vara oerhört rädd om den. Man ska vårda den väl. Ta hand om den som en skör tråd. Man kan klippa tråden, men den går aldrig av helt. Man knyter ihop tråden igen och kärleken växer så den blir ännu starkare än innan.
Just nu håller jag på att knyta tråden. Jag lagar den med kalssons klister så den ska hålla hela livet ut.
Jag älskar dig.

/Sophie