---

Vaknade stående i panik. Högt ljud. Rädsla. Skulle jag dö? Jag sprang. Fick t.o.m med mig halsduken och plånboken. Jag var ute på en minut. Jag var rädd. Men jag överlevde.


Mässan är i spänningens tecken i år. Mycket trevligt folk och många roliga samtal. Det som är roligast är att jag och Julia fått umgås så mycket. Vi har pratat så mycket att jag lärt mig lite tyska. Åh, jag älskar tyska. Nu jäklar ska jag lära mig det språket! Innan tyckte jag det var ett hårt och grovt språk. Men min uppfattning är totalt ändrad efter dessa dagar. Jag tycker så mycket om min älskade Julia. Hon är en sådan kärleksfull männsika. En sådan fantastisk vän... jag undrar om hon verkligen förstår hur mycket jag gillar henne? På torsdag ska vi få träffas igen och leva mässlivet vidare i fyra dagar. Sedan är det tillbaka till verkligheten på allvar igen.

Jag måste blivit översocial. Det är inte det minsta dugg kul att sitta själv. Jag brukar alltid tycka att det är skönt att få lite tystnad och ensamhet när man umgåts intensivt med mycket folk under en längre period. Men jag misstänker att jag blivit beroende av närheten. Det är så tomt här. Så tyst. För tyst. Jag måste ha musik på för att inte känna mig alltför övergiven. Jag vill ha folk omkring mig. Vill ha ljud. Vill ha kramar. Vill inte känna mig så här ensam. Varför bor jag här? Helst jävla ensam? Inte ens min hund finns här för att trösta mig, jag saknar henne så fruktansvärt mycket... Vill ha henne hos mig nu. Min älskade, älskade Pepzi.

Nu ringer telefonen. Någon vill något. Någon är någon speciell. Någon är någon man saknar.

---

Goodnight.