Mycket har hänt på kort tid och nu säger mitt inre stopp. Jag tror det är många som håller med mig. Eller jag vet att det är många som håller med mig. Men nu känns det som det går mot ljusare tider.
För tillfället letar jag ny lägenhet, igen. Måste närmare huvudstaden. Det är ju trots allt mitt nya hem. Stockholm, ljuva Stockholm. Jag trivs förvånadsvärt bra där. Har lärt känna så många underbara männsikor så det är svårt att tycka något annat :)
Saknaden efter familj och vänner i Västervik är iof stor. Men jag överlever. Har varit hemma så mycket nu den senaste tiden, så det känns bra. Det behövdes kan man säga. Ibland behöver man liksom ladda om batterierna och bara umgås med de man tycker om. Ibland behöver man fly vardagen lite. Snart är ibland igen. Snart är jag hemma igen. Eller hemma och hemma... vet faktiskt inte vart mitt hem är längre. Jag liksom lever i väskor, lever i påsar, lever på tåg. Jag lever på flykt. Men min säng bor ju ändå här, fast ingen annan. Så det räknas kanske  ändå inte som mitt hem? Jag och min säng, jag och mina saker bor här. I E-tuna, i världens ende. Hur hamnade jag här?
Ibland så har jag väldigt svårt att förstå mig på mig själv.