Igår blev jag kaffe.
Jag fick mitt favoritkaffe serverat tillsammans med chokladtryfflar. Jag rann igenom mig själv. Jag rann ut. Men inte i sanden, inte en gång till. Det tillåts inte. Ord rann ut som aldrig tidigare sagts, ord som bara tänkts. Ord som jag hållt för mig själv. Ord som kom som en förvånande våg över dig. Men du dömde inte. Kanske var det just det som mitt inre kaffe visste? Att du bara lyssnar, utan dömande meningar. Utan krav. Kanske är det för att jag vet att du älskar mig. Precis så som jag är. Trots att jag är jag. För att jag är jag.

Kanske kan någon förstå, kanske förstår ingen ett piss. Jag struntar  i vilket. Huvudsaken är att jag och mitt kaffe går mot bättre tider. Och snälla, inget ifrågasättande nu. Då blir det rundgång i mina öron. Och du vet hur känsliga de är.

/Sophie