Idag tog jag ingen maskara. Jag var så trött, ville kunna gnugga mig i ögonen när tillfälle ges. Eller ges, snarare tas. Jag gjorde ialla fall rätt i det. För nu sitter jag här med svidande ögon som bara vill sova. Men icke, här får inget sovas. Här ska läsas. Vädret är läsvändligt som tur är. Nästan lite för läsvändigt. Ni vet sådär så att man somnar efter en halv sida, bara för att det är så mysigt?
Två knäcken med keso och avodado och lite tillhörande kaffe kanske kan få upp mig lite? Något måste man ju äta, som mamma brukar säga. Med tanke på det. Jag har aldrig saknat min mamma och pappa så mycket som nu. Såg en man och en kvinna som påminde om dem idag på tunnelbanan, fast i en något äldre version. De var så söta, pratade lugnt med varandra och verkade trötta, som man kan vara efter en resa. Jag ville bara krama dem. Båda två. Säga hur mycket jag faktiskt behöver dem. Säga hur mycket dem fattas mig. Vi skildes åt vid gullmarsplan. De var helt omedvetna om min närvaro. De såg bara varandra. Kanske var det också bara jag som såg dem?
Bakom dem stod en man med vit vacker mustash och vitt hår. Han bar hatt och en genomskinlig hörapparat skymtades i högra örat. Han var som han. Han var som han som är död och även han var ett äldre fodral. Och lyckligare. Jag vet inte vad det var, men jag såg helt enkelt medmännsikor på nära håll som befinner sig långt borta, i olika bemärkelser.
När man ser sådana här saker kan man inte annat än att blunda. Och det gjorde jag.