Jaha, då var den vanliga promenaden runt sjöarna tagen. Mina lungor har fått andas ut all katthår och benen har lagt på sig ytterligare lite träningsvärk. Nu väntar romanskrivande. För övrigt så slog det mig när vi var ute och gick att en stor bidragande faktor till min lyckokänsla är Thea. Tack vare henne så lyckades jag få till en snygg början på det kommande kapitlet. Jag satt i bäddsoffan/sängen i går kväll och bara av hennes närhet så knapprade fingrarna av sig själva på tangenterna på min dator. Låter kanske skevt, men mina förklaringar är inte de bästa just nu. Är lite skakis efter vår snabba gång, så kanske borde man få i sig nåt i lilla magen?