Du betyder för mycket för att jag ska hålla tyst.
   Jag undar om det är vad jag tror att det är och jag undrar om jag ska fråga, om jag ska hjälpa om jag överhuvudtaget kan stötta dig? För jag vill, så gärna, så gärna. Men sittsen jag sitter i är inte lätt och din position är snäppet värre. För det är du som sitter fast, inte jag. Jag är utanför, men ändå innanför. Jag är delaktig, men det är inte min rätt att lägga mig i. Men jag vet att jag måste. Precis som så många gånger förr. Aldrig till dig, men nu måste jag göra något. Jag känner det. Det är därför det sticker i magen och susar i öronen ibland. Det kanske är du, din själ som kommer till mig ibland och gör så att jag håller på att svimma 5 gånger på en minut? Det kanske är din själ som vill ha uppmärksamhet, hjälp och förståelse? Har du tänkt på det? Har du överhuvudtaget tänkt på att jag kan hjälpa dig? Jag kan, men inte helt. Du behöver hjälp och inte bara från mitt håll. Jag är en för liten figur, en obetydlig art. Jag kanske inte kan hjälpa, men jag kan stötta och göra mitt bästa. Det lovar jag att jag ska. Jag ska stå vid din sida och jag ska hålla dig i handen när vi går förbi farliga åar och snåriga skogar.
   Kanske kommer du hata mig för orden jag kommer säga dig? Men kanske kommer du älska mig, när du mår bra igen och kan se livet med friska ögon?
   Du betyder för mycket för mig för att jag ska hålla tyst.  Är det därför du berättar för mig och antyder dessa små ting, för att du vet att jag ser saker och vill finnas för dig min älskade vän? 
   Tystanden har nu lossnat. Den föll av motorbåten. Nu sätts segel upp för att styra båten till hamn igen. Vi ses snart min vän. Då ska vi segla båten tillsammans, jag lovar.
/Din trogna vän, Sophie