Ikväll blev jag liten igen. Längtar hem. Mest av allt till Pepzi. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna henne till den grad jag gör nu. Så fort jag ser en hund är tårar nära. Tittar jag inte bort tillräckligt snabbt, vill dom sippra fram ur ögonen.
I går på vägen hem på t-banan så hamnade jag naturligt mitt emot en tjej med två chiwawor (stavning?) och t.o.m de små liven fick det att hugga till i maggropen. De har inte mycket liknelese med min sibiran huskey tik, men de är hundar de med.
Jag vill till henne nu. Om jag kunde skulle jag sätta på en buss och åka raka vägen till Pepzi och hennes mjuka päls.
Undra om hon vet hur saknad hon är av sin matte?

Jag vill mer än någonsin ha sommar nu. Inte huvudsakligen för värmens skull. För min lilla flickas skull.
Inte en chans att jag stannar i Stockholm över sommaren. Jag ska hem. Äta pappas lyxmiddagar, ha mysiga samtal med mamma, gå långpromenader med Pepzi, bo hos Therese, sova över hos Pontus då och då, gå på visfestival, dricka goda svalkande drinkar, träffa alla vänner, skriva på boken, åka ut på sjön, sola och bada...
Något jag däremot ska försöka undvika till högsta möjliga grad är: Arbeta. Jag ska spara pengar nu istället, jag ska fan i mig ha sommarlov i sommar. Livet är ju trots allt till för att levas, inte dödas. Eller hur?

Antar att det inte blir många timmars sömn i natt. Tvättstugan väntar på mig i morgon bitt och min kropp verkar vilja vara vaken ett bra tag till. Så det blir väl till att arbeta sig lite framåt på boken då.
Go natt på er, ni som ser natten som en skönhet. Min natt är numer, allt oftare, ett odjur. Drömmarna vill ta kål på mig. Så snälla Gud, ge mig en natt utan svett, rädlsa och skräck. Amen.

/Sophie