Idag mår jag bättre. Inte bra, men bättre, och det är mer än välkomnat med en väg mot förbättringens näste. Solen lyser på blå himmel, staden är i röresle och musikanter sitter i alla hörn. Det känns bra, det känns så hemma.
   Dessutom kom Annika till stan idag. Hon var så efterlängtad! Vi promenerade genom stan, stannade och lyssnade på esteternas musik och mindes. Vi rös, fast att solen stekte oss i nacken. Vi rös av sång, av glädje och förmodligen en stor dos av återblickar som spelades upp innanför ögonlocken.
   Jag saknar den tiden. Fast jag vet inte om jag skulle vilja resa tillbaka till då för det. Jag skulle nog snarare vilja vara med om något liknande. En samhörighetsskala att vila sitt huvud emot då och då. En musikalisk resa att njuta av. Jag vet inte vad det är jag vill, eller eftersträvar. Men visst fan saknar man sin gymnasietid, då livet var lättare än vad man i själva verket trodde. Hade jag fått gå de tre åren nu så hade jag satsat mer, gett gärnet varenda dag. Är det inte helt sjukt att man går igenom gymnasiet när man är i sina oansvarigaste år?  Kanske är det inte så konstigt att så många ungdomar hoppar av, ger upp eller bara inte orkar. Skulle jag bestämma så skulle gymnasiet utformas annorlunda, det skulle infalla tre år senare än vad det gör. Eller vad vet jag, jag bara svamlar. Kanske är det en mening med att man går där just då, det där åren? Så man inte slappar ihop totalt och bara sover sig igenom de utvecklade tre åren? Men som sagt, jag vet inte. Jag bara spånar lite, helt utan faktaruta.

Jag rycks med i musiken som susar i bakgrunden. Mina tår diggar, utan ansträngning från den övriga kroppen. Som om de levde ett eget liv. Kanske ska man ta sig en svängom ikväll?
   Jag och Pontus ska sitta här och dricka vin, äta räckor och bara njuta av sommarsmaken som finns här hos oss," på vår vår gata i stan."

Med dessa rader önskar jag en trevlig afton, oavsett om ni är i Ostkustens pärla eller ej.