Ögonen svider, men det kliar i hjärnan. Jag vill planera, tänka, filosofera. Men ögonen strider lite emot. Kanske är det kaffet som rusat upp i huvudet och vill sätta fart på verksamheten igen. Jag vet inte.
   De föregående dagarna har varit mysiga med solande, badande och livsnjutande. Havslukten slukades intensivit upp av min näsa, medan jag doppade tårarna i vattnet och ögonen i sol.
   Men idag regnar det och igår kväll regnade och om man ska lita på vädergubbarna så blir det regn i morgon med. Lite mindre kul, eftersom en grill har tagit plats på vår uteplats och fina dekorationer ska inta position. Men vi får väl vänta med grillandet tills vädret tillåter helt enkelt.
   Det var skönt att komma ut i skärgården igen och känna sig hemmastadgad. Slippa känna pressen att hitta något boende inför hösten, slippa känna pressen att bli frisk, ja slippa tänka på allt egentligen. Slippa känna paniken trycka i halsen och undra hur länge till man pallar att skratta med måsarna.

I natt drömde jag att jag diskade. Jag diskade i fem timmar. Allt skulle vara sprillans rent, men hur mycket jag än gnodde så blev det aldrig rent. Det var jag och en klasskompis ifrån mellanstadiet som var kvar sist och diskade, medan en lärare inspekterade oss. Vi stod i varsitt kök och kämpade med disken och timmarna gick. När klockan var sju, tänkte jag "Och jag som skulle träffa Elin idag, nu har hon väntar i tre timmar på mig".
   Sen vaknade jag, förvirrad och kände mig förlamad.
   När jag varit vaken i två timmar fungerade min mobil igen (batteriet har varit dött i några dagar) och ett sms mottags av Elin: Vi kan inte ses idag, det finns andra planer.
   Jag är förvirrad, skulle vi ses idag? Vad är egentlgen klassat som verklighet? Jag måste nog ringa Elin och fråga henne om hon väntat på mig hela mina sovande 13 timmar.