Trots att jag har vänt uppochner på dygnet, så har inte dygnet vänt uppochner på mig. Jag har t.o.m jobbat. Äntligen. Ingen läkare har ringt till mig denna vecka, inga oönskade besök på morgonkvisten och det är bara bra bra bra! Jag känner mig äntligen som en riktig männsika igen, som Sophie, som jag. Som More than rock n roll, Precis som loggan ovan utger mig för att vara. Den nya designen hälsas hjärtligt välkommen av mig.  Den stora mästaren till verket är Pontus. Vad säger ni, är han värd en applåd kanske? ;D

En beige kaffekopp står och tittar på mig på bordet. Halvdrucken. Jämte ett fat med ostrester från smörgåsen. Jag är mätt och belåten. Men en aning rastlös. Fast ändå för utmattad för att orka ta mig för något speciellt. Jag skulle kunna gå ut en sväng, träffa lite folk och sånt där trams. Men vad tusan, ibland är det faktiskt ganska skönt att bara vara. Kanske läser en bok och bara njuter av tystnaden. Ja, för det är tyst här. Ingen tv som pratar ut i luften, bara en lampa som lyser, ett stearinljus på bordet och jag i soffans ena hörn. Pontus är hos sin bror, de spelar fotboll och är sådär sociala som jag verkligen inte känner för just nu.
   Ibland undrar jag om det bara är jag som är sån här, bara jag som känner att ensamheten är en härlig tillgång. Att det är liksom är skönt att krypa undan och vara för sig själv ett slag. Att bara sitta och inte göra något speciellt, inte diska, inte städa, bara vara. För den sakens skull säger jag inte att jag alltid tycker om det. Vissa stunder måste jag ha folk omkring mig, måste prata, lyssna och förstå. Men jag anser, eller min själ anser, att det behövs en balans. Lite ensamhet och lite sällskaphet. Vad tycker ni?