Tänderna är borstade och klockan har inte ens slagit nio. Men jag är bara så fruktansvärt trött. Jag vet att jag kommer sova gott i natt. Ända sen jag kom hem från skolan så har jag bara suttit här och läst och tänkt en och annan tanke om saker som jag borde göra idag. Nu, inatt. Det är ju faktiskt min sista natt i denna lilla vrå. Jag borde packa och städa. Men precis som sist när flyttlasset skulle gå av stapeln så är jag totalt handlingsförlamad. Är det för man är rädd vart saker och ting ska leda? Eller är det av ren lathet? Jag vet faktiskt inte.
Jag vet bara att jag sitter här i min säng/soffa och ser ut över kuddar i högar och ett ormbo av sladdar. Men jag vet vad som ska packas och det är inte mycket. Jag har inte mycket här. Det enda som spelar roll här är nog egentligen mina skrivblock och mina pennor. Allt annat bär på något som bara gör att mina axlar tyngs längre och längre ner. Jag skulle vilja lämna allt. Alla saker kunde skänkas till någon bättre behövade.
Är hon fullständigt från vettet? tänker du.
Ja, kanske är jag det. Eller kanske ser jag äntligen det som spelar roll i min värld? - Dansande bokstäver i en vacker melodi. 
Kanske skiter jag rent ut sagt i vad som finns i min garderob? Kanske köper jag bara nya saker av ren slentrian? Kanske är det ända jag behöver just en penna och ett papper?
Det skiter väl du i, säger du.
Ja, gör det då, säger jag. För jag skiter i om du skiter i det, det är upp till dig.
Vaddå upp till mig?, frågar du.
Ja, ingen tvingade dig igenom denna märkliga kvällskrift. Den skrevs av spontanitet och ska läsas av spontanitet också.

Tack för mig!
Gonatt.