Jag är själv nu. I lägenheten som gud glömde skapa mysstämning i. Men man ska väl inte klaga, har ändå kaninkatten som sällskap. Ja, alltså, katteskrället är stort, ser ut som en kanin. Men med små öron såklart. Det har jag med förresten. Fast ibland är dom för stora i stället. Förstår inte det där med att man snappar upp vissa saker bättre än andra. Hör det man vill höra. Ser det man vill se. Har visioner om hur livet ska bli som inte stämmer överens med verkligheten och så vidare...

   Nu ska jag lägga mig i soffan och bara lyssna på musik. Kanske läsa lite. Och göra lite på min romankarta innan idol sätter i gång. För då vankas ostbågar, coca-cola och totalt insjunkande i tevens värld. Är dock lite irriterad över att Lars inte är kvar, han satte liksom lite guld i tillvaron.

/Sophie