Men hej igen. Idag ville vårat internet leva upp igen. Så då är man faktiskt ganska så glad när man kan ha kontakt med verkligheten igen. Det är inte klokt vad beroende man faktiskt är av dagens teknik. För bara 15 år sen var varken mobil eller internet ett måste...men idag. Jösses. Min mobil har ingen täckning här hemma(okej på vissa fläckar av lägenheten vill den att jag ska ha kontakt med den yttre världen) och internet har legat nere totalt två veckor, men undantag för en dag och en hemtelefon har vi inte, eftersom vi anser att vi klarar oss bra utan. Pfft, kanske borde omvärdera den tanken en aning?
    Idag när jag vaknade så ville jag inte vakna. Jag har nog fortfarande inte vaknat egentligen. Jag bara sitter här och tar till vara på min tid som jag kan få med datorn (patetisk, jag vet).
   I går införskaffades ett nytt, fluffigt täcke...ett i dun dessutom. Så inatt som jag som en stock, utan mardrömmar som annars har varit en ganska vanlig företeelse om nätterna.
   Usch, jag märker att jag är för ivrig, ni känner säkert av min iver ut genom rutan? Jag kan inte behärska mig, vill skriva så mycket som möjligt på kortast tid. Vill försöka få fram så mycket som möjligt med detta inlägg, IFALL internet går och tar självmord. Igen.

Jag försöker andas ut. Tänka lugna tankar. Men kaffet har påverkat mig lite. Trots att jag hade mjölk i. Vispad dessutom.
Skitsamma, har ni stått ut med att läsa så här långt så kan ni förmodligen stå ut med resten som jag tänker kräkas ut.
   Ikea besök två dagar i rad och chansen finns att vi cyklar bort en sväng idag med. Det är så mysigt! När man ser sig runt så ser man harmoni, kärlek, vänskap. I går stod en gammal kvinna och höll om sin, om möjligt, ännu äldre man. De tittade på en byrå, kanske skulle de byta ut lite delar av hemmet såhär på ålderns höst? 
   Hur som, det var en fin scen som spelades upp live framför mina ögon. Och de valde att tåras. Inte gråta som de tvingades göra under ett seminarium i Göteborg, utan bara glänsa lite. Tindra lite extra, med lite feeling över det hela.
   Grät hon under ett seminarium på Bokmässan? undrar någon.
   Och ja, så är fallet. Tårar faller ibland utan förberedelse. Utan att man hinner känna efter, utan att man hinner tänka efter att: jaha, det kanske är olägligt att tjuta i en sal fylld med främmande männsikor.
   Jag tänkte alltså inte, jag grät. Föreläsaren och författaren Caroline Engvall har skrivit boken 14 år till salu. Och få böcker har någonsin berört mig så djupt. Jag brukar känna med huvudrollsinehavaren, men har aldrig kännt sån närhet innan. Självfallet köpte jag boken efter seminariumet och igår läste jag sista bladet. Nu känner jag mig tom, som att en del av mig saknas. Men på samma gång känner jag lättnad. För den krävde så mycket av mig. Klumpar i hals och mage bildades många gånger under läsningen. Ibland var jag tvungen att bara lägga ifrån mig boken och...ja, gråta.
   Boken handlar om en 14 år gammal flicka som börjar sälja sex och allt på grund av en våldtäkt som rubbade hennes känsloliv totalt. Den rekomenderas starkt till alla. Varesig du är man, kvinna, ung, gammal. Alla bör läsa. Det är en skrämmande, sann historia och allt utspelar sig i självaste Sverige. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att sådant inte ska få inträffa så... Köp den nu!