Västervik vann mitt hjärta i helgen.
   Löv som prasslade vid fötterna, Pepzi som vandrande vid min sida, löv som stutsade mot min axel och ekorrsögon i mitt blickfång. Sentimentaliteten knackade på. Jag öppnade inte dörren. Men den klev på ändå. Och så stod den där och stirrade mig i nacken, hela helgen dessutom.
   Jag har besökt lägenheter som tidigare varit ovissa vrår. Jag har blivit bjuden på kaffe som smakade minnen. Nästa dag blev jag bjuden på té som hade en främmande, men god, smaksättning. Det har varit dekorativa och mustiga middagar med höstlöv på bordet samlat med vindruvsklasar. Röda viner, ostar och salta kex har min mun även fått tillfälle att smaka på.
   Säg mig, när knackade någon oinbjuden gäst på din dörr senast?