Jag är svåråtkomlig. Min mobil fungerar bara när den själv vill. Och det gäller bara i vår lägenhet. Blir så irriterad.
 Alex, jag har skickat dig ett sms, hoppas det kom fram?

Jag kommer till stan imorgon, då väntar besök efter besök. Det kanske mest efterlängtade är Malins och min tv kväll. För er som inte är bekanta med detta, så var det just så som vi fick en stark kontakt med varandra. Inte för att vi inte hade pratat med varandra innan, för det hade vi. Vi hade till och med druckit kaffe tillsammans, många gånger. Malins kaffe. Det bäste. Det var hon som fick mig till att lockas av denna koffeinfyllda dryck. Jag minns hur jag var alldels stirrig och pirrig efter de första besöken där. Det var precis när jag hade flyttat hemifrån, till min första lägenhet. Och hon hade flyttat till sitt första hus. Som dessutom låg väldigt nära mitt hem. Eller mitt och Pontus första gemensamma hem. Ibland kan jag sakna den tiden. När allt var nytt och lite konstigt. Men samtidigt är jag så glad att jag är där jag är idag. För den där förvirrade, konstiga tiden efter gymnasiet är bara som en grådaskig massa. Man visste knappt vem man var längre, vad som var viktigt eller vem för den delen. Man kände sig tom, efter att ha blivit berövad sitt liv. Det liv som var det ända man kände igen. Så poff, blev man utswischad i verkligheten med egen försörjning och blinda ögon.
  Allt är annorlunda nu när man träffar sina vänner. Nya förutsättningar har bildas samtidigt som den förökande makanismen är ett faktum och ens liv liksom går i sär på ett sätt det aldrig tidigare gjort. Men jag vet, att om man är tillräckligt nära en männsika så finns man där i både med och motgångar.