Jag har egentligen för långa naglar för att skriva på tangentbordet, dom tar emot alldeles för mycket för att det ska vara lättsamt och trivsamt att skriva. Ändå klipper jag dom inte. Det är som när fiolläraren säger till att man måste klippa naglarna och man vet att man borde, för att det blir så mycket lättare att spela då. Men likförbannat så struntar man i det.

Det är i mitten av december månad och snön faller från skyn. Lucia har passerat och spridit lite extra ljus i år. En förtidigt född liten Wilgot tittade ut på självaste Lucia-dagen och jag betäcknar mig numera som sjubarns-moster. Jag vet att jag inte är det egentligen, men Elin är den närmaste syster jag har. Därav har Hugo (min sambos son) fått en kusin. Även där vet jag att det är fel. Ni som propagerar för kärnfamiljen hit och dit står med pekfingret i luften och skriker rakt ut: FEEEL. Jag struntar i er. För man bestämmer själv över vad som verkligen betäknas som ens familj. Blod är tjockare än vatten, men vatten är betydligt renare och jag föredrar att bi tvättad med den renaste vätskan om jag blöder. Gör inte du också det?

/Sophie