Jag spyr ord på er

Jag har blivit dålig på det här med bloggandet. Jag har blivit dålig på många saker många gånger. Men så drar man i en liten tråd och plötsligt dansar dockan igen. Jag hoppas den vill börja dansa snart igen. Just nu är det bara jag som gör det. Dansar alltså. Eller inte just exakt nu. För nu sitter jag i vardagsrummet hos mamma och pappa. Jag hoppas natten kan föra med sig bra vindar. Jag behöver dom. Mer än någonsin faktiskt. Blir trött på mig själv. Har sagt hela dagen idag att jag ska skriva. Men istället går jag på promenader, gör onödigheter på internet, pratar i telefonen, tvättar, spelar gitarr i flera timmar... ja, jag gör allt utom att just skriva på det som jag borde. Min roman. Men det tar emot. Det skriker inom hela mig. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag satte mig i min soffa förut, tänkte att den kunde hjälpa mig på traven, putta mig lite i rumpan och säga Du klarar det, du kan det här, det blir bra. Men inte fan gjorde den det, den bara mös av att jag satt där och smulade med chipsen och droppade några skvättar coca-cola på tyget. Jag har frågat mig själv tusen gånger under hela lovet varför det tar stopp, varför texten sitter fast i mig och vägrar titta ut på papper. Jag kom fram till svaren idag. Jag hatar att skriva om, vill ju helst skriva allt på papper och sen är det klart. Det tar emot att renskriva, men jag gör det. Men så nu, i detta fall ska jag skriva om ett helt kapitel...lägga till massa krusiduller hit och dit. Och tro för den sakens skull inte att det är roliga krusiduller. Det är pain in ass saker som ska dutiluduttas med. Äckliga, äckliga kapitel. Jag orkar inte grotta mer i otäckheter. Vill skriva om trevligheter. Varför känner jag så nu? Har mitt eget liv tagit en alltför stor vändning för att jag ska palla trycket? Vad ska jag göra för att få tillbaka den härliga känslan av att skriva äckliga historier? Kanske är det just bara det här kapitlet som jag inte klarar av nu, kanske borde jag bara välja ett annat att skriva om...?
Hundra kansken spelar fia med knuff i skallen på mig. Och det handlar inte bara om mina texter. Det handlar om allt. När för mycket händer så blir det övrhettning i min hjärna. Och hjärta.
Ställ mig på en bräda på det bästa berget du kan hitta och låt mig åka på snötäcket...

/Sophie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback