Febern är ett minne blott och jag har flytt stan för några dagars utandning. Jag behövde bara komma bort lite och se ny miljö, även att den inte är helt obekant för mig så ger den mig ro. Molnen ligger tunga och jag njuter av att inte behöva gå utanför dörren. Mitt block ska få följa med mig till soffan och vi ska sitta där tills klockan närmar sig åtta. Då blir det myskväll med let´s dance och sällskap igen.

Många gånger under de senaste månaderna har jag ställt mig själv frågan: Vad vore jag utan mina vänner?
Och svaret lyder alltid: Ingenting.
Det är därifrån jag får min livskraft när jag är på väg att falla ner för stupet igen. Tack, mina älsklingar!

Jag har trötta ögon, men vet att jag enbart har mig själv att skylla - så går det när man ligger vaken halva nätterna och pratar. Men ibland har man bara sådär kusligt mycket att berätta för varandra, även att det kan vara helt oväsentliga saker så skapar man en egen mening i det man fakiskt säger. Tankarna snurrar iväg och snart har samtalet fått en djupare innebörd än vad det flummiga snacket var dömt till från första början.
Jag trivs när jag kan andas ut. Som här. Disken väntar på mig i hon. Sen är jag redo för mitt textknåperi och för er som inte visste det..så är diskning det bästa jag kan göra straxt innan jag skriver. Så detta, mina vänner, bådar gott!