Då skriver jag här igen. På begäran från bland annat Alex. Hon vill höra mina kloka ord. Men det värsta är att det nog är jag som skulle behöva dom orden just nu. Jag vill krypa upp i soffan med täcket över huvudet och vakna när det är julafton. Jag är inte ledsen. Men inte heller glad. Det är väl den där välbekanta kluvenheten som yttrar sig såhär års. Man känner sig illa till mods och i mellanåt önskar man att folk inte var så förbaskat egoistiska. Jag orkar inte utveckla mer vad jag menar med det. Eller nej fel: jag vill inte. Och inte heller skriva krusellidulligt och gulligt. Jag bara skriver nu för skrivandets skull. Du har säkert redan slutat läsa vid dessa rader, men även det struntar jag i. Jag behöver vräka ur mig saker ibland. Skriva saker i metaforer och hemliga tecken, för sånt kan man bara göra i skiftens form.

/Sophie