Det ligger ett grått täcke över Stockholm idag. Och det mest nturliga ore väl att jag skulle vilja krypa ner under mitt igen. Men nej nej, här ska skrivas. Kanske tas en promenad också, trots att det verkar hänga små fnyk i luften. Jag vet inte vad det är som gör mig såhär fylld med upprymdhet. Kanske är det bara själva tanken på att jullovet är här om bara två ynkliga dagar? Kanske är det tanken på framtidens ljus som gör mig så många kilo lättare? Eller kanske är det bara tacksamheten över att jag har så många underbara männsikor i mitt hjärta?