Nu är jag tillbaka. Jag är ny, fräsch...och full av pollen. Men det struntar jag i för nu har jag skrivarglöd. Jag sitter här i soffan och är varm. Nej, inte varm, jag är svettig. Men humöret är sprudlande. Nästan lite för sprudlande. Det är som tusen små pollenbomber som attakerar mig på samma gång. Och dem vägrar att ge med sig. 
   "Varför är männsikan så uppe i varv?" frågar du dig.
   "Jo, för att männsikan har precis fått känna på livet."  Kanske är det bara vinet som rusar i skallen eller så är det helt enkelt livet som kommit till mig som en sista bit i mitt ofärdiga pussel?

Jag har precis kontaterat att man alltid saknar något eller någon. Det spelar liksom ingen roll. Tänk efter själv, du kommer finna fler och fler saker du saknar och därmed skapas fler och fler mål att uppnå. Kanske har du för mycket pengar att spendera så du vaknar en morgon och upptäcker att rikedomen tagit över ditt liv, att du snart handlat upp varenda korvöre och av anledningen bara för att jag kan. Kanske tittar du ner på andra som inte har pengar och tänker, sån där förstår jag mig inte på. Och kanske vaknar du den där måndag morgonen och upptäcker att sån där är jag nu.
   Allt för ofta kommer dessa tankar till vårat inre. Alla dessa saker vi borde ha, måste göra och ska vilja. Varför kan man aldrig vara riktigt nöjd? Om sanningen ska fram så är det för att naturen har bestämt att det är just så som det ska vara. Man måste alltid vilja något, ha något att sträva mot. För hur kommer man annars framåt? Vad är det annars som får en att trampa vidare i vardagen?
   "Men vad konstig männsikan är som tar upp rikedom och fattigdom", tänker du.
   "Nej, vad är det för märkligt med det", svarar jag. Den rika ser ner på den fattiga, blir som den fattiga och lär sig där av en läxa. Eller hur? Där ifrån kan männsikan sen börja på noll och arbeta sig uppåt med nya förutsättningar och med nya mål. Livet kan få en ny kluff och denna gång i rätt riktning.

Min knuff kom ikväll. Eller puff om man hellre säger det. (Det klingar lite bättre)
   När man kan ha en diskussion med en person utan att känna att dömande ord ska slås emot en, då känner man vad livet är. Vi delade våra tankar på ett sätt som kan vara svårt att göra med andra. Vi kastade ur oss våra tycken, utan att bli brända på den vassa stickan. Tack Nina, för en underbar och inspererande kväll!

God natt på er, nu blir det avduschning av pollen och med fortsatt skrivning på annat håll. I mitt färgglada block och med min gröna penna för att vara exakt. Här ska knåpas i många timmar till. Chipp!