Det är sjukt att veta att det finns folk som sitter och hoppas hoppas hoppas på att jag ska skriva ett inlägg idag. Att jag vet att ni vill att jag skulle skrivit inlägg för länge sen. Och nu gör jag det. Gör som ni säger, som ni önskar. Och jag gör det för att jag älskar er. Vill dela saker. Kan inte hålla inne med vissa känslor och grubblande tankar som gror.

   Det har hänt mycket sen sist. Minns knappt vad som var aktuellt när jag öppnade mig här sist. Nu står jag med båda fötterna på jorden och vill inget hellre än att stanna kvar här. Just precis här. Har hittat tre jobb som ska sökas, tre jobb som jag dessutom brinner för. Tre jobb som ger mig ytterligare en anledning till att stanna kvar i stan. För har jag ett jobb så slipper folk höja på ögonbrynet och undra vad fan jag gör i Västervik igen, varför jag inte beger mig iväg dit jag tidigare önskat eller varför jag inte bara drar någon annan stans. Men jag är trygg nu. Är trött på att bara flumma omkring i någon tjock dimma. Jag vill ha vardag. Bygga mitt liv på vanliga rutiner. Är trött på allt som har med åkande att göra. Bil, buss, tåg - jag vill kräkas på dessa fordon. Två år av åkande är förbi och nu är det ända transportmedel som jag fortfarande kan njuta av båt. Älskade brummande, seglande, sövande båtturer... Kluckande vågskvalp mot skrovet får min hud att knottras. Jag skulle nog blivit sjöman.
   Men nu är jag inte det. Jag är jag. En skrivande individ som avslutat sina studier. Som är påjakt efter det perfekta arbetet att fördriva sina dagar med. Och snart är även det funnet.
   Allt har börjat falla på plats. En ro, ett inre lugn finns hos mig nu...trots att jag har körtelfeber och mest går på Pamol och kaffe så har jag aldrig mått bättre. Konstigt? - Näe, inte när man funnit någon som Du.

/Sophie