Idag har det varit en sån där dag när ingenting går som planerat. Jag skulle bara skriva. Inte göra alls mycket, knappt gå utanför dörren. Men istället fick jag frukostbesök, var på gymnasiet en sväng (!) och var nere på stan en runda. Jag har även besökt TR två gånger idag. Första gången glömde jag mina byxor, så jag gick hem igen och åt kycklingsallad istället. Andra gången, alldeles nyss var jag nere igen och tränade Core. Allt gick så mycket lättare än sist och jag undrar om det bara är inbilling...eller kan musklerna växa till sig så mycket på bara ett par dagar? Hur som, innan träningen så kom jag en kvart för tidigt än vad som var bestämt med mina kära träningsbuddies. Jaja, är väl lite förtids-senil eller något åt det hållet.
Eftersom allt redan gått åt pipsvängen idag så ska jag äta en semla och dricka lite kaffe straxt. När jag säger pipsvängen så menar jag i positiv bemärkelse. Om ni inte förstått det redan, så har min dag varit alldeles alldeles underbar. Mina vänner är de bästa man kan ha!

I natt blir det skrivande av. Känner mig helt ultra-pepp faktiskt. Men man kan inte bli annat, eftersom min handledare hyllade min senaste text! :D
Fy, vad jag bladdrar. Men så blir det ibland. Speciellt när folk är sådär kusligt bra på att lyssna...

Jag vet egentligen inte vad jag sysslar med. Drömmer mig bort till platser där jag aldrig varit. Önskar jag vore någon annan stans. Vill se världen. Ändå så har jag det ju så himla bra här, om aningens för slappt...så har jag det jävligt bra. Jag tränar, promenerar, träffar folk helt spontant och skriver på min bok. Jag bor billigt, äter god mat och shoppar dom absolut snyggaste kläderna. Jag myser veckorna igenom och glömmer bort vilken dag som är vilken. Jag bara är och egentligen så kunde det inte vara bättre. Men som bekant, så tittar rastlösheten in och skakar min hand "Kom med mig ut, res med mig, gör någonting vettigt".
Jag måste hela tiden intala mig själv att jag ska få komma till den punkten snart och det kommer gå alldeles för fort tills jag står där, redo att se nya miljöer och nya ansikten. Februari är snart slut, snön smälter och huxflux är sommaren här. 
Vintern har varit en klass för sig med många spontanresor (även om de varit korta, så har de varit innehållsrika) och många dansmoves har utövats tillsammans med mina tjejer. Sommaren kommer bli sommarens sommar. Mer dans, sol och bad. Och så jobb förstås.

Måste nog kontra mig själv med att säga att jag alltid är nöjd istället. Livet är en underbar fest! Ta hand om varandra, nu ska jag och mitt skrivblock återförenas.

Säg mig, är det inte underbart när man inser nya saker och finner sig själv som ny. Nykläckt ut i världen som en liten dunig kyckling... Ja, säg mig, är det inte skönt när man inser saker som hela tiden varit så uppenbara?
Det finns oändligt med möjligheter. Och ja, jag vet att det är ett ord som jag använder ofta. Men det finns så många öppna dörrar att kliva in igenom. Självfallet stänger jag några, har redan beslutat mig för att stänga en. Ovisshetens dörr. Den lämnar jag till någon annan. Och jag kunde inte känna mig lättare.
Kycklingen har fått vingar.

Jag är fortfarande dålig på att skriva här, jag vet det. Men det känns skevt att slänga ur sig alltför mycket om sig själv ut till hela världen. Jag vet inte varför jag plötsligt känner så, är ju inte direkt så att hela världen hittar min blogg och läser men...ändå - Det tar emot.

Idag har jag träningsvärk för er som sitter med anteckningsblocket och höjer intresseflaggan. Dagen ska tillbringas i sängen med varm choklad, skrivblock och penna. I alla fall tills klockan slår sex, då väntar träning igen.

Vi hörs säkert, som man så ofta säger nu för tiden.

Kaffekoppen är laddad och jag är galet pepp! Gårdagen bestod av någonslags konstig svacka, men idag är det nya tag som gäller. Min kropp har belönats med styrketräning och gröt, nu är det bara hjärnan som ska få arbeta lite också. Jag ska skriva klart det kapitel som jag pysslar med just nu och när kvällen kommer så väntar lite tv-mys.

Imorgon bär det av mot Stockholm igen, denna gång bara en snabbvisit. Och ska jag vara ärlig så lockar inte den fyra timmars bussresan det minsta. Skulle hellre stanna kvar här och lukta på mina blommor... Men ser fram emot att träffa Thea, eftersom det var ett tag sen sist nu. Vi ska bo i den icke smickrande lägenheten och jag ska få gosa lite med kaninkatten igen. Det finns inget ont som inte har något gott med sig som man säger...
Kanske var det därför jag var tvungen att ha en sån skum dag igår, för att kunna vakna upp ur dvalan och ta tag i livet igen? Ska hur som helst bli skönt att få lite struktur i vardagen igen, har saknat det. Minns inte ens när jag hade det sist. Så det kan vara på tiden, inte sant?

Tiderna förändras och det är bara till det bättre. Livet rullar liksom på sådär som man önskar att det alltid kunde göra. Min abstinens efter att få åka på en skidresa är lika smält som snön och inte heller resa till solen lockar. Jag vill bara vara. Kanske är det för jag reser så mycket ändå att jag liksom inte riktigt pallar längre? Vill bara få stanna i min stad, umgås med de underbaraste och finna ro. Orkar inte hetsa för småsaker. Är som i ett töcken av avtrubbighet, fast på ett bra sätt. Vet inte om ni förstår mig. Men kanske kan ni göra det om jag berättar att jag mestadels brukar bli rastlös efter tre månader i ett hem? Att jag tar mina saker och drar ihop om att finna lyckan någon annan stans? Men nu har jag insett, lyckan finns ingen annan stans, den finns i mig. Den finns i dig, i oss alla. Leta du med och du kommer finna den närmre än vad du någonsin trodde.

Idag har jag varit på promenad ända sen frukosten var uppäten. Så frisk luft har jag minsann fått i mig tillräckligt...sisodär fyra timmars luftintag :)
Nu väntar skivande på min roman i ett par timmar. Sen ska jag äntligen få samtala med min Elin per telefon...saknar henne!

Ha en fortsatt fin dag, mina vänner.