Nu är det inte långt kvar. Om två dygn är jag påväg till mitt nya hem, mitt nya liv i min nya stad.
Känslorna är delade. Ena studen får jag upp ett lyckorus, medan i andra stunden känner jag ett knivhugg i hjärtat. Saknaden av alla nära kommer att vara stor. Ibland önskar jag att jag inte var så medveten om hur mycket jag verkligen tycker om alla. Att jag liksom inte redan nu skulle fatta hur jobbigt det kommer kännas att sitta själv, utan någon nära. Utan någon som bara kan komma över på en fika. Utan någon att titta på Desperata hemmafruar med. Utan någon att gå ut med hunden med. Utan någon hund. Utan någon.

I går hade vi en liten flyttfest för mig hemma hos Alex och det kändes så roligt att det var så många som kom. Tack tjejer! Det betyder mer än ni kan ana...

Nu ska jag fösöka packa ner allt som är kvar. Så jag ha lite att göra kan man säga...
Ha en bra dag!
/Sohpie

Oj, vilken fruktansvärt stark känsla jag har inom mig. Helgen har varit helt fantastisk. Ja, det är väl egentligen allt jag har att säga.
Hoppas alla mår bra!
Kram och hej!

Idag har jag verkligen hållt mitt löfte om att packa och tvätta och det pågår fortfarande. Jag blev så förvånad över hur mycket skit jag har samlat på mig.. var uppe i förådet förut och upptäckte hur mycket saker som jag har. Oj oj oj, så det har blivit en hel del rensande idag och tanken är att jag ska hinna gå igenom allt som jag plockade ner därifrån förut innan kvällen är kommen...

Idag är det packning och tvättning som står på mitt schema. Resten av helgen hoppas jag kunna fördrivas i glädjens tecken. Det känns faktiskt som om det inte är helt omöjligt att det kan bli så...


Jason Mraz - Im yours

När det händer för mycket så vet man knappt vem man är längre. Man vet inte vad man gör eller vart man är påväg. Allting bara snurrar runt i huvudet och jag har inga bra svar på någonting längre. Hur mår jag, vad gör jag och vad kommer hända?
Jag längtar så innerligt tills jag flyttar. Inte förrens då kommer jag kunna slappna av. Inte förrens då kan mitt liv börja igen. Jag har gjort ett avsamp här nu. Men lever ändå kvar i det. Jag måste ha distans till allt. Jag måste tänka över allt. Men jag tänker inte tänka för mycket. Det är bara dumt, man blir bara så deppad då och det har jag tusan inte tid med.
Livet går vidare och jag måste blicka framåt nu, inte bakåt. Det som har varit kommer aldrig igen, men framtiden ligger faktiskt och väntar på mig.
/Sophie

Alex bjöd mig på färsk pasta och sallad förut. Riktigt, riktigt gott! När frukosten/luncehn/middagen avnjutits så gick vi ner till stan en sväng och drack kaffe och åt mjukglass.
Vindarna rörde försiktigt min hud och plötsligt kändes allt så fridfullt och bra. Jag mår bra överhuvudtaget när jag är med Alex. Det är inte klokt vad en männsika kan bidra med mycket.

Nu är hon på jobbet och jag är hemma. Jag har faktiskt varit lite duktig och diskat och städat toaletten. Nu har jag bara några till saker kvar att göra idag innan jag är helt och fullt nöjd. En av dem sakerna är att jag ska packa åtminstone en kartong till. Men innan jag gör det ska jag ta mig en riktig långpromenad med Pepzi.
Ha det bra allesammans!
/Sophie

Jag fick ett sms av Elin förut som undrade hur min helg varit. Jag svarade att den har varit okej.
För så är det verkligen. Den har varken varit mer eller mindre. För det har hänt så mycket jobbigt och dessutom så har jag faktiskt haft skoj. Så lite bra och lite dåligt måste väl ändå sluta i "okej" då?

Hur som helst, igår kväll blev det singstar hos Alex med trevliga männsikor som sjöng trevliga låtar :) Sedan vandrades det ner till stan och sprangs runt lite bland krogarna. Men i slut ändan slutade vi på Stadt. Skakade lite rumpa och när de stängde gick jag och Alex till Corner. Oj, vad jag inte ville gå dit. Helt fel håll och inte hungrig ett dugg.
MEN, är man knäpp så är man. Jag följde med, beställde in mat, åt tre tuggor (högst) från min kycklingburgare och sen var jag mätt?! Eller som sagt, jag var nog inte ens hungrig från första början. Tänkte väl lite, har ja ändå gått hit och ska gå hela vägen hem så får man väl käka lite då. Jösses. Och gick hem, det gjorde jag. Vägen hem var inte den roligaste precis. Ensam vandrade jag i mörkret och undrade var alla bilar och männsikor höll hus. Mötte bara en person på vägen och han var tvungen att vara konstig och läskig. Tur att mobiltelefon finns säger ja bara...och snälla männsikor att prata med i sin mobil :)

Dags att gå ut med hunden och sen hem till Alex :) Tjo!

För mycket alkohol, för lite sömn
För mycket bråk, för lite skratt
För många planer, för lite gjort

Ja, de tre raderna summerar helt enkelt mitt liv just nu. Kvällen i går tog priset. Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.
/Sophie

Jag drömmer för mycket både på nätterna och på dagarna. Det här måste sluta. Dumma, föbjudna tankar - lämna mig i fred!

I natt ville inte mardrömmarna lämna mig ifred en endaste sekund. Natten blev svettig och jobbig.
När jag äntligen vaknade till liv av min mobil så var det en halvtimme för sent emot vad jag ställt alarmet på. När jag väl kom upp ur sängen så blev man inte gladare precis. Jag tittade ut genom köksfönstret och vad får jag se? - Regn.  Jävla regn. Varför kan det inte vara fint väder i åtminstone två eller tre dagar i rad?
Vore det inte för att jag har kommit in på skolan så skulle jag bara sticka. Jag skulle åka långt bort, till lugnet, till värmen, till Thailand.
Åh, kära Thailand...om några år så..då kommer jag och då åker jag inte därifrån i första taget!

---

Det känns helt konstigt. Jag har ingenting planerat denna helg och jag är ledig. Hur ofta har det hänt? Jösses. Visst, jag kommer fortsätta att packa ner alla mina grejer i stora kartonger och titta på gamla fotagrafier. Titta och minnas och bara le.
I går hittade jag bilder ifrån Spanien-resan i nian. Allting kändes så långt bort, det var en sån väldig kontrast till nu. Men ändå, så nära. Jag kunde känna dofterna, känna det bubblande skrattet inombords och se den vackra naturen i Berga. Jag måste skriva till Vero. Jag vet ingenting om henne nu. Inte vad hon gör, hur hon mår...ingenting. Åh, saknar henne faktiskt. Kanske ska göra det i helgen då? Skriva ett långt brev. Berätta om allt som händer i mitt liv nu och be henne berätta om sitt. Det lär ha hänt en hel del sen sist vi sågs...

---

Dags att hoppa in i duschen och fräscha till sig lite. Nina skulle titta förbi en sväng om en timma eller så :)
Annars är det bara packande och städande som står på dagens schema. Kanske lite dagdrömmanade också förresten...

Tingeling!

Nu har jag läst ut min bok "Inte som andra döttrar" av Deborah Spungen.
Jag är helt tagen. Tänk att en bok verkligen kan ge ett sådant intryck på en. Jag skakar i hela kroppen och när jag läste den sida sidan grät jag. Ljudligt och strömmande tårar. Det måste vara det bästa slut som någonsin skrivits. Läs boken du med, du kommer inte ångra dig! Det är en sån fruktansvärt stark bok så man känner sig både starkare och svagare än någonsin. Känslan är underlig, men ändå så härlig.
Boken handlar om Deborahs dotter, om hur hon pressas i droger redan som spädbarn. Läkare och psykologer menade att det var det ända sättet att få henne lugn. Tiden går och Deborah och hennes man märker att deras dotter inte är som andra barn, men får ingen som helst hjälp utifrån. Ingen vill veta av deras dotter. "Det är inget fel på henne", menar läkare. "Det är ni som uppfostar henne fel", får de också höra ett x antal gånger. Efter Nancys, som hon hette dottern, död får föräldrarna reda på att deras dotter varit  schitzofren. Hon var en psykiskt sjuk männsika som lärde sig redan som bebis att droger är det ända som kan bota hennes smärta. Därför var det inte så lustigt att hon blev heroinist redan som tonåring. Nancy var ett ovanligt barn som fick en fasansfull död. Men förmodligen har hon det mycket bättre i graven än vad hon hade när hon var i liv. Det låter hemskt, jag vet. Men om du läser boken så förstår du...

Min kväll igår bedrevs tillsammans med Annika. Vi tittade på Allsång på Skansen och kritiserade öppet alla artister :p Tyckte nog att det avr lite väl mycket amatör-aktigt igår. Lite småtrist, men som tur är så kan vi roa oss ändå. Med magar fullproppade med chips, dip och fanta pratade och skrattade vi. När klockan började springa iväg så sprang vi med..eller snarare gick. Jag och hundarna följde Annika nästan ända vägen hem och mitt humör var på topp. Med den bästa musiken på mp3´n och de bästa tankarna i huvudet så kan man inte bli annat än lycklig. Japp, du läste rätt. Lyckan har kommit. Och jag jag hoppas den stannar.

Nu ska jag snart hänga med Alex och Linn på lite sol och bad. Det är ett fantastiskt sommarväder idag!
Så...chip och hej från mig!