Jag vill spendera min vinter framför en sprakande eld. Ett skrivblock i mitt knä och en dansande penna över bladen. En kopp rykande choklad ska finnas för att stilla all eventuell köld. Och jag ska bara sitta där. Titta ut genom fönstret och skåda en och annan dalande snöflinga från skyn i mina små raster. Sen ska jag bara skriva, skriva, skriva...

Skolan har varit underbar denna vecka. Många nya lärdomar har gnagats sig fast i hjärnan. En av dem är hur väl stjärntecken spelar roll. Ja, jag vet. Du tycker det är bullshit. Men nej, jag gör inte det. Och speciellt inte efter det som sas inom klassrummets stängda dörrar. Så nu blir det till att forska vidare om sådant på egen hand.

Jag har sovit i lägenheten med Thea. Vi skulle gått hem till en annan klasskompis på torsdagskvällen, men varken hon eller jag pallade det. Så vi åkte direkt dit och drack varm choklad och bara var där. Ibland är det just det som behövs. Vi åkte tillsammans på tåget igår och pratade om trevligheter som nödvändigtvis inte måste avslöjas. Så nej, det låter jag vara osagt. Vi skiljdes åt i Norrköping, där bytte jag tåg och fortsatte mot Linköping.

Så nu är man här och blir förföljd av en liten krabat. Till och med när jag skulle sminka mig så kom han in i badrummet och la sig så nära mig han kunde. Misstänker att han är rädd att jag ska åka igen. Lilla älskade hundskrutt. Annika kommer snart. Så då lär han ju bli en aningens överraskad och pussglad. Mys.

Sanna Carlstedt sjunger för mig ur högtalarna. Om sådant som berör. Och mina öron får rysningar av den ljuva musiken.

Och jag längtar bara till jul just nu. Jullov, julafton, juldagen, annandag jul, nyårsafton, nyårsdagen. Kan inte någon bara spola fram tiden?

Ja, jag vet att jag är dålig på att skriva nu. Men ibland blir det så. Känns bara krävande att häva ur sig masa saker här. Det får bli som det blir.
   Idag ska jag i alla fall till Stockholm. Nyss åt jag makrill. Nu ska jag sminka mig. Jag är osammanhängande av naturen. Så sluta undra.
   Dina skor stod i hallen, ensamma och slitna. Men oh, så fulla med kärlek.

Mina ögon är trötta och jag önskar man kunde hälla kaffe i dom också. Men det blir väl det andra alternativet snart, nämligen sömn. Jag har skrivit som en ivrig iller, knapprat på tangenterna som om det brann i mina fingerspetsar. Skulle dock behöva skriva mer, eftersom det är en hel del som ska göras under lovet parallelt med alla dessa besök. Så jag får väl se hur länge till jag kan hålla glöden uppe ikväll. Annars får jag ta det en annan dag...

Förresten, så kom Pontus kamera idag. Han vann en för några veckor sen i en Idol-tävling. Så en rosa Canon är vår nu...erhm, hans menar jag :p Den är så FIN!

Och ett litet meddelande till Julia: Så synd att vi inte kan ses nu. Åh, hoppas jag kan ta mig till er någon helg framöver, eller om du/ni tittar hit. Vore så kul! Och er blogg, vad hände? Kan du inte skicka över ett sms med lösenordet? Jag är nyfiken i en strut.

Oj, kom på att jag inte packat väskorna än. Kan vara bra att ha med sig lite kläder och så kanske? Ibland undrar jag om jag börjat bli senil eller om jag bara är lite för tankspridd...

Jag är svåråtkomlig. Min mobil fungerar bara när den själv vill. Och det gäller bara i vår lägenhet. Blir så irriterad.
 Alex, jag har skickat dig ett sms, hoppas det kom fram?

Jag kommer till stan imorgon, då väntar besök efter besök. Det kanske mest efterlängtade är Malins och min tv kväll. För er som inte är bekanta med detta, så var det just så som vi fick en stark kontakt med varandra. Inte för att vi inte hade pratat med varandra innan, för det hade vi. Vi hade till och med druckit kaffe tillsammans, många gånger. Malins kaffe. Det bäste. Det var hon som fick mig till att lockas av denna koffeinfyllda dryck. Jag minns hur jag var alldels stirrig och pirrig efter de första besöken där. Det var precis när jag hade flyttat hemifrån, till min första lägenhet. Och hon hade flyttat till sitt första hus. Som dessutom låg väldigt nära mitt hem. Eller mitt och Pontus första gemensamma hem. Ibland kan jag sakna den tiden. När allt var nytt och lite konstigt. Men samtidigt är jag så glad att jag är där jag är idag. För den där förvirrade, konstiga tiden efter gymnasiet är bara som en grådaskig massa. Man visste knappt vem man var längre, vad som var viktigt eller vem för den delen. Man kände sig tom, efter att ha blivit berövad sitt liv. Det liv som var det ända man kände igen. Så poff, blev man utswischad i verkligheten med egen försörjning och blinda ögon.
  Allt är annorlunda nu när man träffar sina vänner. Nya förutsättningar har bildas samtidigt som den förökande makanismen är ett faktum och ens liv liksom går i sär på ett sätt det aldrig tidigare gjort. Men jag vet, att om man är tillräckligt nära en männsika så finns man där i både med och motgångar.

När jag kom hem igår så väntade scones som bästaste Pontus hade bakat. Det var mumsigt värre. Jag var glad över den tidiga hemkomsten, eftersom vi bara hade en halvdag i skolan. Då jag var hemma redan klockan tre. Fiiint. Dessutom så har jag höstlov nu. Därför byter jag ut mitt resande till Stockholm den kommande vecka med en tripp till Västervik.
   Jag ska dricka kaffe som inte smakar som mitt, se nya höstlöv på marken och umgås med dem som jag gillar. Kan knappast få ett bättre lov. Och att det är Halloween gör inte saken sämre precis, ska nog börja klura på någon snygg utstyrsel...
   Jag har en hel del skivande som väntar på mig och ska ta tag i det redan idag för att vara ute i riktigt god tid. Under lovet ska lite intervjuver utföras också för att få en ännu intensivare text.

Idag har vi haft besök av älskade svärmor och hennes syster. Fikade, pratade och blev lite tårögda. Det blev bara en snabbvisit denna gång, vilket var lite synd. För ett mysigare lördagsbesök är svårt att hitta. Men men, vi får väl nöja oss med varandra resten av helgen ;) Vi och våra läxor. Och så Chabo förstås.

Nu ska jag slänga mig i soffan en stund. Och sen ska jag dricka nyinhandlat té.

I kväll lyckades jag äntligen skriva det kapitlet som jag researchat för i flera dagar. Det känns bra just nu, ska bara pilla lite extra innan jag knoppar.
   Längtar tills jag stigit av i Stockholm. Det är en spännande dag som väntar imorgon med både handledar och författarsamtal. Men själva åkandet kan jag gärna skippa, i alla fall tycker min rygg och ben så. Dumma onda kroppsdelar.

Förresten så var kvällens "Desperate housewives" -avsnitt en klass för sig. Kändes nästan som sista avsnittet. Men det är det väl inte? Vill inte mista mina hemmafruar. Dessutom är ju planen att jag och Malin ska titta tillsammans nästa vecka, som gamla goda tider liksom. Dricka hennes underbara kaffe, prata strunt och tillsammans försvinna in i deras skruvade värld.
   Enligt mina efterforskningar, om än tana, så verkar det dock inte vara slutet för serien. Snälla, säg att jag har rätt?

Jag traskar fortfarande omkring i pyjamas, men jag tänker trotsa smärtan i morgon genom att åka till Stockholm. Jag ska till skolan och tänka på annat än min förbaskade värk. Som ett plåster på såret så ringde någon upp mig från vårdcentralen förut och bokade in mig på ett besök på måndag. Så nu vet jag inte riktigt vad jag hoppas på vad svärmor ska ta för färdmedel hit. Men någon del av mig säger mig att hon ska ta bil och att jag kommer strunta i min läkartid på måndag och följa med henne hem på söndag. Givetvis struntar jag inte totalt i att gå till vårdcentralen. Eller jo, till DEN vårdcentralen i så fall...så då väljer jag en i viken. En tryggare. Men äh, jag vet inte. Spelar väl ingen roll egentligen, bara jag som är barnslig och faktiskt känner mig som ett litet barn när det smärtar så här.
   Hur som, så ska det bli en mysig resa imorgon, eftersom Thea och och ska sällskapa på tåget. Vi har sittplatser jämte varandra, precis som resan hem sist. Bättre resesällskap kan man nog inte hitta. Hon är för go.
  
Ikväll är det min älskade serie på tv: Desperate housewives. Längtar som en tok. Innan dess väntar fyra timmar av intensivt skrivande och kaffedrickande. So, wish me good luck ;)

God morgon.
Fan. Jag skulle vakna tidigt idag. Klockan var ställd. Men tydligen så ville jag inte höra den och sov mig förbi det...flera timmar. Så nu ska jag försöka intala mig själv att jag är pigg, kry och på allerten. Jag har faktiskt inte tid med sjukdomsbladder.
   Nehe, nu ska jag ta en promenad i varm klädsel, sen dricka té och äta havregrynsgröt. Sen blir det till att skriva, fast först kräver kapitlet research. Så lite surf på internet och några allvarsamma telefonsamtal väntar allra först. Sen - skriva.

Usch, tröttheten går inte över. Ingen text har producerat idag, men reseach har gjort i form av film faktiskt. Och det var lite småtrevligt, om man nu kan kalla en sådan film något sådant. I vilket fall var filmen givade och nu väntar fler liknande på tur att ögnas igenom.
   Näe, nu orkar jag inte skriva mer. För övrigt så längtar jag hem till Västervik, speciellt nu när staden visas på tv på Ensam mamma söker.
   Jag hoppas att söta Anette kommer finna kärleken...I Rickard. Och det tror jag hon gör också. Vad tror ni? Tur att hon spolade den otäckt svartsjuke Magnus i alla fall!

Jag är utarbetad. Inte på det viset att jag har tränat kroppen, sånna fall på det sätt att jag faktiskt inte har tränat. Därför har jag nu bestämt mig: Min rygg/mage måste bli starkare för att jag ska klara av med detta resande. Så...övningar varje dag är det som står på listan!
   Men som sagt, jag är utarbetad. Jag är så trött att jag råkade sova nästan 14 timmar i går natt. Dessutom är den enda anledningen till att jag är vaken nu, är tack vare mobilalarmet. 11 timmars sömn blev det i natt. Något humanare än gårdagen, men när man måste bli väckt för att vakna till liv efter så pass många timmar så ringer det i mitt huvud. Jag är utarbetad. Kanske är det hjärnan som har fått tänka så otroligt mycket under torsdagen och fredagen så den liksom har gått på högvarv? Att den nu behöver andas och bara drömma flummiga drömmar istället för att ta i tu med verkligheten?
   Hur som så väntar denna dag på mig. Skrivning. Och om något jag aldig skrivit om. Känner nervositetsnerverna beblanda sig med spänningskänslan. Men jodå, scenen kommer bli stark...I feel it!
   Promenad, frukost och sen är jag redo för att inta possition papper och penna.

Tågbiljetten är bokad, så imorgon blir det till att kliva upp i ottan och gnugga bort allt grus i ögonen för att tuffa mot huvudstaden. Hatar tidiga mornar, men å andra sidan känns det ganska skönt att bara behöva vara hemifrån två dagar denna gång.

Idag är det mer skrivande som gäller. Ska straxt sätta mig till ro och skriva klart det som jag påbörjade i natt. Det är inte mycket kvar, men det som är återstår är det svåraste. Så det blir väl ett par timmar framför bokstäver som väntar. Men jag ska dricka mitt älskade Söder té och tända mina stearinljus, för då går allt lite, lite lättare.
   Vad gör du för att peppa dig själv till framgång?

Jag har svårt för saker idag. Ryggen klagar, tankarna ganger och hela dagen känns bara som ett stort skavsår. Jag vet inte, kanske är det den påbörjade migränen som aldrig bryter ut? Det har legat där hela dagen, ända sen jag steg upp imorse. Eller morse och morse. Tio i tolv. Men man får sova länge när kroppen är trött. Fast kanske borde jag inte ha sovit så länge? Kanske borde jag ha tagit tag i dagen vid en vettigare tidpunkt för att få någonting gjort?
   Jag skulle skriva idag. Mycket. Ja, tjena. Det ända som skrivit är här och några sms. Bra jobbat Sophie, bra jobbat. Men glöden finns inte. Jag måste skapa den. Jag hatar att behöva göra det. Vill att den alltid ska finnas där, så man inte måste skulpturera allt.
   Inte för att jag inte gjort någonting idag. För det har jag. Tvätten är tvättad, maten är handlad, desperate housewives har passserat på tvn. Så ja, nu är det kanske dags för lite té, läsa lite bok, lyssna på Sanna Carlstedt, tända ljus...göra allt för att komma i stämning. Sen väntar knapprande på tangenterna. Jag vill så gärna skriva det som jag har tänkt. Och när man vill något så väl, så får man helt enkelt offra sin rygg och bortse från migränen. Så välkommen kära natt, visa mig kreativitet!

I morgon åker jag igen. Eller så kanske jag väntar tills torsdag morgon. Har inte riktigt bestämt mig än. Det ända jag vet är att det var förbaskat skönt att sova i sin egen säng i natt. 
   Mitt spontana liv. Ja, ibland lite för spontant tror jag. Åka hit, åka dit. Det tar liksom aldrig slut, detta åkande. Och det som skrämmer mig är att jag börjar tycka att det är normalt att visats i mer än en stad per vecka. Helst tre.
   Alex och jag pratade om sådant i går när vi var på morgonpromenad med hundarna. Hur spontant man kan leva, hur olika liv man kan ha...osv. Men nu börjar jag tänka på hur länge man orkar med att ha ett sådant här resande liv? Det finns faktiskt dom som lever såhär jämt. Är det synd om dem eller är det som en välsignelse att kunna göra det? Vad anser du?

Kylen börjar gapa tom, så idag blir det en tripp till mataffären för att fylla upp lite. Annars är det mest skrivande som gäller för min del. För Pontus del är det sovande och det behöver han efter att ha pluggat en hel dag, en hel natt och en tenta på det. Och vet ni vad? Han klarade den, alla rätt! That´s my man! :D

Ha en underbar dag*

Västervik vann mitt hjärta i helgen.
   Löv som prasslade vid fötterna, Pepzi som vandrande vid min sida, löv som stutsade mot min axel och ekorrsögon i mitt blickfång. Sentimentaliteten knackade på. Jag öppnade inte dörren. Men den klev på ändå. Och så stod den där och stirrade mig i nacken, hela helgen dessutom.
   Jag har besökt lägenheter som tidigare varit ovissa vrår. Jag har blivit bjuden på kaffe som smakade minnen. Nästa dag blev jag bjuden på té som hade en främmande, men god, smaksättning. Det har varit dekorativa och mustiga middagar med höstlöv på bordet samlat med vindruvsklasar. Röda viner, ostar och salta kex har min mun även fått tillfälle att smaka på.
   Säg mig, när knackade någon oinbjuden gäst på din dörr senast?