Mina ögon är trötta och jag önskar man kunde hälla kaffe i dom också. Men det blir väl det andra alternativet snart, nämligen sömn. Jag har skrivit som en ivrig iller, knapprat på tangenterna som om det brann i mina fingerspetsar. Skulle dock behöva skriva mer, eftersom det är en hel del som ska göras under lovet parallelt med alla dessa besök. Så jag får väl se hur länge till jag kan hålla glöden uppe ikväll. Annars får jag ta det en annan dag...

Förresten, så kom Pontus kamera idag. Han vann en för några veckor sen i en Idol-tävling. Så en rosa Canon är vår nu...erhm, hans menar jag :p Den är så FIN!

Och ett litet meddelande till Julia: Så synd att vi inte kan ses nu. Åh, hoppas jag kan ta mig till er någon helg framöver, eller om du/ni tittar hit. Vore så kul! Och er blogg, vad hände? Kan du inte skicka över ett sms med lösenordet? Jag är nyfiken i en strut.

Oj, kom på att jag inte packat väskorna än. Kan vara bra att ha med sig lite kläder och så kanske? Ibland undrar jag om jag börjat bli senil eller om jag bara är lite för tankspridd...

Jag är svåråtkomlig. Min mobil fungerar bara när den själv vill. Och det gäller bara i vår lägenhet. Blir så irriterad.
 Alex, jag har skickat dig ett sms, hoppas det kom fram?

Jag kommer till stan imorgon, då väntar besök efter besök. Det kanske mest efterlängtade är Malins och min tv kväll. För er som inte är bekanta med detta, så var det just så som vi fick en stark kontakt med varandra. Inte för att vi inte hade pratat med varandra innan, för det hade vi. Vi hade till och med druckit kaffe tillsammans, många gånger. Malins kaffe. Det bäste. Det var hon som fick mig till att lockas av denna koffeinfyllda dryck. Jag minns hur jag var alldels stirrig och pirrig efter de första besöken där. Det var precis när jag hade flyttat hemifrån, till min första lägenhet. Och hon hade flyttat till sitt första hus. Som dessutom låg väldigt nära mitt hem. Eller mitt och Pontus första gemensamma hem. Ibland kan jag sakna den tiden. När allt var nytt och lite konstigt. Men samtidigt är jag så glad att jag är där jag är idag. För den där förvirrade, konstiga tiden efter gymnasiet är bara som en grådaskig massa. Man visste knappt vem man var längre, vad som var viktigt eller vem för den delen. Man kände sig tom, efter att ha blivit berövad sitt liv. Det liv som var det ända man kände igen. Så poff, blev man utswischad i verkligheten med egen försörjning och blinda ögon.
  Allt är annorlunda nu när man träffar sina vänner. Nya förutsättningar har bildas samtidigt som den förökande makanismen är ett faktum och ens liv liksom går i sär på ett sätt det aldrig tidigare gjort. Men jag vet, att om man är tillräckligt nära en männsika så finns man där i både med och motgångar.

När jag kom hem igår så väntade scones som bästaste Pontus hade bakat. Det var mumsigt värre. Jag var glad över den tidiga hemkomsten, eftersom vi bara hade en halvdag i skolan. Då jag var hemma redan klockan tre. Fiiint. Dessutom så har jag höstlov nu. Därför byter jag ut mitt resande till Stockholm den kommande vecka med en tripp till Västervik.
   Jag ska dricka kaffe som inte smakar som mitt, se nya höstlöv på marken och umgås med dem som jag gillar. Kan knappast få ett bättre lov. Och att det är Halloween gör inte saken sämre precis, ska nog börja klura på någon snygg utstyrsel...
   Jag har en hel del skivande som väntar på mig och ska ta tag i det redan idag för att vara ute i riktigt god tid. Under lovet ska lite intervjuver utföras också för att få en ännu intensivare text.

Idag har vi haft besök av älskade svärmor och hennes syster. Fikade, pratade och blev lite tårögda. Det blev bara en snabbvisit denna gång, vilket var lite synd. För ett mysigare lördagsbesök är svårt att hitta. Men men, vi får väl nöja oss med varandra resten av helgen ;) Vi och våra läxor. Och så Chabo förstås.

Nu ska jag slänga mig i soffan en stund. Och sen ska jag dricka nyinhandlat té.

I kväll lyckades jag äntligen skriva det kapitlet som jag researchat för i flera dagar. Det känns bra just nu, ska bara pilla lite extra innan jag knoppar.
   Längtar tills jag stigit av i Stockholm. Det är en spännande dag som väntar imorgon med både handledar och författarsamtal. Men själva åkandet kan jag gärna skippa, i alla fall tycker min rygg och ben så. Dumma onda kroppsdelar.

Förresten så var kvällens "Desperate housewives" -avsnitt en klass för sig. Kändes nästan som sista avsnittet. Men det är det väl inte? Vill inte mista mina hemmafruar. Dessutom är ju planen att jag och Malin ska titta tillsammans nästa vecka, som gamla goda tider liksom. Dricka hennes underbara kaffe, prata strunt och tillsammans försvinna in i deras skruvade värld.
   Enligt mina efterforskningar, om än tana, så verkar det dock inte vara slutet för serien. Snälla, säg att jag har rätt?

Jag traskar fortfarande omkring i pyjamas, men jag tänker trotsa smärtan i morgon genom att åka till Stockholm. Jag ska till skolan och tänka på annat än min förbaskade värk. Som ett plåster på såret så ringde någon upp mig från vårdcentralen förut och bokade in mig på ett besök på måndag. Så nu vet jag inte riktigt vad jag hoppas på vad svärmor ska ta för färdmedel hit. Men någon del av mig säger mig att hon ska ta bil och att jag kommer strunta i min läkartid på måndag och följa med henne hem på söndag. Givetvis struntar jag inte totalt i att gå till vårdcentralen. Eller jo, till DEN vårdcentralen i så fall...så då väljer jag en i viken. En tryggare. Men äh, jag vet inte. Spelar väl ingen roll egentligen, bara jag som är barnslig och faktiskt känner mig som ett litet barn när det smärtar så här.
   Hur som, så ska det bli en mysig resa imorgon, eftersom Thea och och ska sällskapa på tåget. Vi har sittplatser jämte varandra, precis som resan hem sist. Bättre resesällskap kan man nog inte hitta. Hon är för go.
  
Ikväll är det min älskade serie på tv: Desperate housewives. Längtar som en tok. Innan dess väntar fyra timmar av intensivt skrivande och kaffedrickande. So, wish me good luck ;)

God morgon.
Fan. Jag skulle vakna tidigt idag. Klockan var ställd. Men tydligen så ville jag inte höra den och sov mig förbi det...flera timmar. Så nu ska jag försöka intala mig själv att jag är pigg, kry och på allerten. Jag har faktiskt inte tid med sjukdomsbladder.
   Nehe, nu ska jag ta en promenad i varm klädsel, sen dricka té och äta havregrynsgröt. Sen blir det till att skriva, fast först kräver kapitlet research. Så lite surf på internet och några allvarsamma telefonsamtal väntar allra först. Sen - skriva.

Usch, tröttheten går inte över. Ingen text har producerat idag, men reseach har gjort i form av film faktiskt. Och det var lite småtrevligt, om man nu kan kalla en sådan film något sådant. I vilket fall var filmen givade och nu väntar fler liknande på tur att ögnas igenom.
   Näe, nu orkar jag inte skriva mer. För övrigt så längtar jag hem till Västervik, speciellt nu när staden visas på tv på Ensam mamma söker.
   Jag hoppas att söta Anette kommer finna kärleken...I Rickard. Och det tror jag hon gör också. Vad tror ni? Tur att hon spolade den otäckt svartsjuke Magnus i alla fall!

Jag är utarbetad. Inte på det viset att jag har tränat kroppen, sånna fall på det sätt att jag faktiskt inte har tränat. Därför har jag nu bestämt mig: Min rygg/mage måste bli starkare för att jag ska klara av med detta resande. Så...övningar varje dag är det som står på listan!
   Men som sagt, jag är utarbetad. Jag är så trött att jag råkade sova nästan 14 timmar i går natt. Dessutom är den enda anledningen till att jag är vaken nu, är tack vare mobilalarmet. 11 timmars sömn blev det i natt. Något humanare än gårdagen, men när man måste bli väckt för att vakna till liv efter så pass många timmar så ringer det i mitt huvud. Jag är utarbetad. Kanske är det hjärnan som har fått tänka så otroligt mycket under torsdagen och fredagen så den liksom har gått på högvarv? Att den nu behöver andas och bara drömma flummiga drömmar istället för att ta i tu med verkligheten?
   Hur som så väntar denna dag på mig. Skrivning. Och om något jag aldig skrivit om. Känner nervositetsnerverna beblanda sig med spänningskänslan. Men jodå, scenen kommer bli stark...I feel it!
   Promenad, frukost och sen är jag redo för att inta possition papper och penna.

Tågbiljetten är bokad, så imorgon blir det till att kliva upp i ottan och gnugga bort allt grus i ögonen för att tuffa mot huvudstaden. Hatar tidiga mornar, men å andra sidan känns det ganska skönt att bara behöva vara hemifrån två dagar denna gång.

Idag är det mer skrivande som gäller. Ska straxt sätta mig till ro och skriva klart det som jag påbörjade i natt. Det är inte mycket kvar, men det som är återstår är det svåraste. Så det blir väl ett par timmar framför bokstäver som väntar. Men jag ska dricka mitt älskade Söder té och tända mina stearinljus, för då går allt lite, lite lättare.
   Vad gör du för att peppa dig själv till framgång?

Jag har svårt för saker idag. Ryggen klagar, tankarna ganger och hela dagen känns bara som ett stort skavsår. Jag vet inte, kanske är det den påbörjade migränen som aldrig bryter ut? Det har legat där hela dagen, ända sen jag steg upp imorse. Eller morse och morse. Tio i tolv. Men man får sova länge när kroppen är trött. Fast kanske borde jag inte ha sovit så länge? Kanske borde jag ha tagit tag i dagen vid en vettigare tidpunkt för att få någonting gjort?
   Jag skulle skriva idag. Mycket. Ja, tjena. Det ända som skrivit är här och några sms. Bra jobbat Sophie, bra jobbat. Men glöden finns inte. Jag måste skapa den. Jag hatar att behöva göra det. Vill att den alltid ska finnas där, så man inte måste skulpturera allt.
   Inte för att jag inte gjort någonting idag. För det har jag. Tvätten är tvättad, maten är handlad, desperate housewives har passserat på tvn. Så ja, nu är det kanske dags för lite té, läsa lite bok, lyssna på Sanna Carlstedt, tända ljus...göra allt för att komma i stämning. Sen väntar knapprande på tangenterna. Jag vill så gärna skriva det som jag har tänkt. Och när man vill något så väl, så får man helt enkelt offra sin rygg och bortse från migränen. Så välkommen kära natt, visa mig kreativitet!

I morgon åker jag igen. Eller så kanske jag väntar tills torsdag morgon. Har inte riktigt bestämt mig än. Det ända jag vet är att det var förbaskat skönt att sova i sin egen säng i natt. 
   Mitt spontana liv. Ja, ibland lite för spontant tror jag. Åka hit, åka dit. Det tar liksom aldrig slut, detta åkande. Och det som skrämmer mig är att jag börjar tycka att det är normalt att visats i mer än en stad per vecka. Helst tre.
   Alex och jag pratade om sådant i går när vi var på morgonpromenad med hundarna. Hur spontant man kan leva, hur olika liv man kan ha...osv. Men nu börjar jag tänka på hur länge man orkar med att ha ett sådant här resande liv? Det finns faktiskt dom som lever såhär jämt. Är det synd om dem eller är det som en välsignelse att kunna göra det? Vad anser du?

Kylen börjar gapa tom, så idag blir det en tripp till mataffären för att fylla upp lite. Annars är det mest skrivande som gäller för min del. För Pontus del är det sovande och det behöver han efter att ha pluggat en hel dag, en hel natt och en tenta på det. Och vet ni vad? Han klarade den, alla rätt! That´s my man! :D

Ha en underbar dag*

Västervik vann mitt hjärta i helgen.
   Löv som prasslade vid fötterna, Pepzi som vandrande vid min sida, löv som stutsade mot min axel och ekorrsögon i mitt blickfång. Sentimentaliteten knackade på. Jag öppnade inte dörren. Men den klev på ändå. Och så stod den där och stirrade mig i nacken, hela helgen dessutom.
   Jag har besökt lägenheter som tidigare varit ovissa vrår. Jag har blivit bjuden på kaffe som smakade minnen. Nästa dag blev jag bjuden på té som hade en främmande, men god, smaksättning. Det har varit dekorativa och mustiga middagar med höstlöv på bordet samlat med vindruvsklasar. Röda viner, ostar och salta kex har min mun även fått tillfälle att smaka på.
   Säg mig, när knackade någon oinbjuden gäst på din dörr senast?

Idag hade jag mitt första handledar-möte. Så att jag har bjudit mig själv på både ett och två aha-moments idag är kanske inte helt oväntat. Eller jo, för er som inte vet vad det innebär, så sitter ni säkert som kockosnötter och filurar på vad fasen det är som har inträffat i mitt liv idag. (Ja, jag vet, jag pratar som om alla känner mig, men ibland får man låtsas) Marianne Sällström, min handledare, fick mig att få upp ögonen på sånt i min text som ja aldrig tidigare tänkt på. Hon såg mina bättre sidor, likväl som de sämre. Det här kommer bli en kanon höst, I feel it! Utvecklingen har bara börjat :D

Sitter just nu i skrivande stund i soffan hos Annika och Niklas. Niklas sitter vid den stationära datorn och Annika borde snrt vara på ingång...hon har slitit på jobbet. Så jaaa, kvällen bjuder väl till ett och annat samtal, lite tv-tittande och sen har jag en svag aning och att det blir till att sussa tidigt ikväll igen.

Jag sov gott i natt, förutom när jag drömde. Men vid varje ryck jag vaknade så tröstade jag mig med att allt faktiskt bara var en dröm. Att det var kissekatten Siw som svansade kring mina ben och ingenting annat. Och när jag hörde Annikas tunga andning så blev jag lugn igen, innan nästa dröm piskade mot mitt ansikte.

Nu väntar en tjock och mysig hög med papper på mig, så hej så länge. Ta hand om varandra i höstrusket.

Jag har skrivit sjukt mycket nu och har därför all rätt till att känna mig sjukt utmattad. Det tär på krafterna att ligga på topp, kära vänner ;) Så nu vankas ett avsnitt av "Desperate housewives"  och lite slappande. Sen ska det skrivas rent och pusslas lite mer med texten som är skriven. Hoppas på att få till det där lilla extra över den. Den som lever, får se.

Te, mackor och en hund att klappa på. Det är finfint. Men om jag hade min andra vovve här skulle det var ännu bättre. Jag saknar henne lite för mycket nu. Undra när vi ses nästa gång, my baby and I?

Jag ser bara skuggfigurer, men du bländas av nattens sken.
Hur du än försöker och försöker
så krackelerar det snart
En viskning blir ett skrik
och du står där
med hjärtat i handen

Jag är en sån där svår och jobbig konstnärssjäl som du säkert inte förstår dig på.

Chabo och jag blev lyckliga idag - solen sken och lövens alla färger beblandades med oss.
   Nu sitter jag här, med en kopp kaffe med vispad mjölk som topping. Ögonen är trötta, men inte för trötta. Dom ska snart bli pigga och hjälpa mig med att skriva ett nytt kapitel till boken.

Men tankarna är många. Börjar känna att valmöjligheterna öppnar sig inför sommaren, när skolan är slut. Då står man där igen. Precis som efter studenten. Bara gapar och undrar när nästa storm ska dra förbi. Jag ska inte ha någon storm, jag ska skapa en lummig trädgård istället, som kan stå emot stormar. Möjligheter finns det gott om. Kanske drar jag till Norge eller kanske hittar jag mig ett jobb här som man kan trivas med? Eller kanske så slår jag bara till och vinner några miljoner på lotto när jag ändå håller på? 
   Framtiden ligger precis framför våra fötter, men vi kan ändå aldrig någonsin veta om det blir som vi har tänkt. När jag säger vi, så menar jag inte jag och en till. Jag menar jag och ni, hela världen. Sluta tramsa runt, sluta jobba på ett jobb som suger, våga flytta från en kaosliknande vardag...kort och gott - våga börja om. Så jävla långt är faktiskt inte livet att man ska finna sig i något man egentligen inte önskar eller att man ska umgås med männsikor som man inte mår bra av. Det är bara ren idoti. Kom igen nu Sverige, våga ta lite risker. Våga leva ditt liv, istället för att vara sittande publik!

Jag kom på en sak. Eller fel. Pontus kom på det åt mig: Jag behöver inte alls skriva någon ny text.
Så nu är jag lugn igen, ibland är hjärnan skev och tror att man måste söka sin info från spännande ställen. Att man måste besöka en mordplats, när den viktiga efterforskningen faktiskt redan är gjord. Jag arbetar hela tiden med research i mina texter. Jag var bara för blind för att se det. Så ingen ny text behövde klämmas fram = Skönt.
I stället ska jag bjuda min älskade på en kopp varm choklad och smörgåsar med ost och paprika. Och en mysig pratstund om planering inför vår makeover här hemma ska avnjutas innan det är dags för en hel natts sömn under mitt underbara duntäcke.

God natt på er.

Men hej igen. Idag ville vårat internet leva upp igen. Så då är man faktiskt ganska så glad när man kan ha kontakt med verkligheten igen. Det är inte klokt vad beroende man faktiskt är av dagens teknik. För bara 15 år sen var varken mobil eller internet ett måste...men idag. Jösses. Min mobil har ingen täckning här hemma(okej på vissa fläckar av lägenheten vill den att jag ska ha kontakt med den yttre världen) och internet har legat nere totalt två veckor, men undantag för en dag och en hemtelefon har vi inte, eftersom vi anser att vi klarar oss bra utan. Pfft, kanske borde omvärdera den tanken en aning?
    Idag när jag vaknade så ville jag inte vakna. Jag har nog fortfarande inte vaknat egentligen. Jag bara sitter här och tar till vara på min tid som jag kan få med datorn (patetisk, jag vet).
   I går införskaffades ett nytt, fluffigt täcke...ett i dun dessutom. Så inatt som jag som en stock, utan mardrömmar som annars har varit en ganska vanlig företeelse om nätterna.
   Usch, jag märker att jag är för ivrig, ni känner säkert av min iver ut genom rutan? Jag kan inte behärska mig, vill skriva så mycket som möjligt på kortast tid. Vill försöka få fram så mycket som möjligt med detta inlägg, IFALL internet går och tar självmord. Igen.

Jag försöker andas ut. Tänka lugna tankar. Men kaffet har påverkat mig lite. Trots att jag hade mjölk i. Vispad dessutom.
Skitsamma, har ni stått ut med att läsa så här långt så kan ni förmodligen stå ut med resten som jag tänker kräkas ut.
   Ikea besök två dagar i rad och chansen finns att vi cyklar bort en sväng idag med. Det är så mysigt! När man ser sig runt så ser man harmoni, kärlek, vänskap. I går stod en gammal kvinna och höll om sin, om möjligt, ännu äldre man. De tittade på en byrå, kanske skulle de byta ut lite delar av hemmet såhär på ålderns höst? 
   Hur som, det var en fin scen som spelades upp live framför mina ögon. Och de valde att tåras. Inte gråta som de tvingades göra under ett seminarium i Göteborg, utan bara glänsa lite. Tindra lite extra, med lite feeling över det hela.
   Grät hon under ett seminarium på Bokmässan? undrar någon.
   Och ja, så är fallet. Tårar faller ibland utan förberedelse. Utan att man hinner känna efter, utan att man hinner tänka efter att: jaha, det kanske är olägligt att tjuta i en sal fylld med främmande männsikor.
   Jag tänkte alltså inte, jag grät. Föreläsaren och författaren Caroline Engvall har skrivit boken 14 år till salu. Och få böcker har någonsin berört mig så djupt. Jag brukar känna med huvudrollsinehavaren, men har aldrig kännt sån närhet innan. Självfallet köpte jag boken efter seminariumet och igår läste jag sista bladet. Nu känner jag mig tom, som att en del av mig saknas. Men på samma gång känner jag lättnad. För den krävde så mycket av mig. Klumpar i hals och mage bildades många gånger under läsningen. Ibland var jag tvungen att bara lägga ifrån mig boken och...ja, gråta.
   Boken handlar om en 14 år gammal flicka som börjar sälja sex och allt på grund av en våldtäkt som rubbade hennes känsloliv totalt. Den rekomenderas starkt till alla. Varesig du är man, kvinna, ung, gammal. Alla bör läsa. Det är en skrämmande, sann historia och allt utspelar sig i självaste Sverige. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att sådant inte ska få inträffa så... Köp den nu!

Hej på er. Jo då, jag lever. Ryggen är fortfarande paj och det regnar inte pengar precis. Men jo då, jag lever.

Internet har legat nere ett tag nu, därför har jag inte kunnat skriva här. Därför har jag haft möjlighet till att skriva andra texter. Har knåpat som tusan, fram och tillbaka och så när jag äntligen skulle åka till biblioteket för att maila iväg alla olika texter till alla olika männsikor så tänkte jag "Kanske internet fungerar nu?" Och jodå. Precis när jag slog på skärmen så kom det upp ett meddelande att felet var lagat. Så tant Sophie slapp åka till biblan idag :) Var där både i går och förrgår och såg i ärlighetens namn inte fram emot besöket så värst. Jag gillar inte att stå vid en dator, mitt i rummet med en barnaskara springades omkring benen.
   Så det är väl bara till att tacka den övre makten för att internet blev lagat i tid. Så nu ska jag belöna mig själv med att sitta här ett bra tag och bara nörda runt lite.
   Det känns nästan lite sjukt att skriva såhär, om mig själv efter att ha i stort sett levt i fiktionens värld nu i flera dagar i sträck. Jag hoppas på att det har medfört bra texter...

Förra veckan befann jag mig på Bokmässan i Göteborg. Där sågs både den ena och den andra kändisen och jag och min kära vän Thea sprang på seminarium efter seminarium.
   Så nu när man har varit där en gång, vill man inte annat än att få möjligheten att besöka den varje år. Visst, det var outhärdligt mycket folk, men oj så många lärdomar man kunde få på vägens gång.
   Hela Göteborgs resan blev en mysig tripp med härliga pratstunder kring middagsbordet, nya bekantskaper och goda kaffedrinkar. Och ska jag vara riktigt ärlig så fick jag en sak klar för mig som jag sedan länge misstänkt: Göteborg överträffar Stockholm - på alla plan. Männsikor är mycket trevligare och lugnare. Hela staden andas en annan miljö, trots att det är en storstad. Helt sjukt egentligen, att det skiljer sig så mycket menar jag...
Nehe, nu är det väl bäst att runda av...innan alla Stockholmare börjar kasta sten på mig.

Chip och hej!